Jag står framför ett foto på ett par söndriga skor och en fot som sticker fram. Det får mig att tänka på Syrien. Jag vänder på fotot och på baksidan står det: Foot of a displaced person, 1946, foto: Werner Bischof.
Jag går runt på utställningen Uprooted på museet Perspektivet inhyst i ett gammaltträhus i centrala Tromsö. Området har sina egna sår. Minnet av hur 75 000 människor fick fly då de tyska ockupanterna brände ner allt i Finnmarken. Utställningen visar foton från krig och flykt tagna av fotografer från det kända fotokooperativet Magnum. I stället för de sedvanliga stora inramade fotografierna är det här bilder på träklossar, du får själv ta upp dem och vända dem för att läsa texten.
Nyligen har fotot på en liten pojke i en ambulans, smutsig av bombrester, spridits över världen, en liten pojke som blivit ett ansikte för kriget i Syrien. För ett år sedan var det den lille pojken Alan, död, uppspolad på en strand i Grekland.
Vad saknas?
Vi har fotona, vi har texterna, vad är det som fattas oss för att göra oss mänskliga? Varför är det så svårt att omsätta värderingar i någon form av praktisk handling, att låta det vi lärt oss få någon konsekvens för våra liv?
För är inte det vi stilla åser medan folk dör i Syrien, precis det som skolan förberett oss på, det som alla historieböcker manat oss till, det som vi har hört sägas så många gånger – aldrig mer. Vi ska aldrig mer låta folk slaktas mitt för våra ögon och inte göra något.
Ändå är vi där. Om Anne Franks far hade flytt till Sverige i dag, hade han misstänkliggjorts och avmänskligats och han hade fått vänta två år på att få ta hit sin dotter. År avgörande för skillnaden mellan liv och död.
Förblindar flödet?
Dåtiden målas ibland i nostalgiska penseldrag, då ett foto kunde förändra allt, då en text kunde få världen att stanna och innebära en förändring. Till skillnad från ett nu – då vi är utsatta för ett ständigt flöde av bilder och information, som snarare verkar göra oss blinda. Stämmer detta verkligen? Vi hade ju både foton och texter om Förintelsen medan det pågick. Bilden på den av napalm brända flickan i Vietnam publiceras 1972, kriget pågick i flera år till.
Aleppo i Syrien beskrivs som helvetet som bombas sönder. Civilbefolkningen är inte säker någonstans. Allt vi har lärt oss borde redan ha mobiliserats oss för att få stopp på bombningarna, på kriget, på massakrerna.
Lär vi av historien?
Eller så är det en lögn att vi lär av historien. Vi vill att någon annan, inte vi, ska lära något. Precis som under andra världskriget eller kriget i före detta Jugoslavien tar vi inte ansvar för att människohänder skapat ett helvete på jorden inte långt ifrån oss.
Så står vi där framför ett foto som berör oss. Ett barn. Så oskyldigt. Men vi har gjort allt vi kan. Skänkt pengar till Läkare utan gränser, skänkt avlagda kläder, vad mer kan vi göra?
Allt – allt återstår att göra för att visa att vi har lärt av historien.
