Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/6

Det handlar om landskapet

När jordbrukaren ses bara som en företagare bland andra blir kulturarvet en bifråga, liksom skönheten, artrikedomen och hemkänslan på jorden, konstaterar Ellen Mattson som läst Peter Gerdhags bok Landet som inte längre är.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Fotobok
Peter Gerdehag
Landet som inte längre är
Votum
 

Det är landskapet det handlar om, det gamla uppodlade och frambetade, vältrampade, inbodda och nedärvda landskapet där människan bara är en liten prick längst ned i kanten av bilden. Det handlar om ängen, hagen, åkern, vägrenen, fägatan, odlingsröset, de hamlade träden och stengärdsgårdarna, allt det som tillsammans bildar vad vi menar med ”jordbrukslandskap” eller rätt och slätt ”landet”. 

Inte slyskog, inte granplantage, inte heller stora obrutna ytor av vete eller raps, utan mångfald, en omväxlande rikedom av marker, växter, träd, insekter och fågelarter – allt detta som vi uppskattade utan att tänka på vad det kostat i tid och arbete och som försvunnit och försvinner med rasande fart därför att vi inte värderat det tillräckligt medvetet. Landskap, det vi menar med landskap, har aldrig uppstått av sig självt.

I Landet som inte längre är berättar fotografen Peter Gerdehag om gården Kroxhult i östra Småland och om Sture och Britta Caremalm som i trots mot rationaliseringstänkande fortsatte att bruka sin gård på småskaligt vis för djurens och markernas bästa. 

Gerdehag kom dit första gången 1980 och dokumenterade gårdens liv i trettiosex år och på det viset har han inte bara följt familjen på Kroxhult utan också den politik som dömt ut det småskaliga, beordrat plantering av gran på överflödig odlingsmark och nedläggning och sammanslagning av små olönsamma jordbruksenheter – utan kunskap om och tanke på vad sådana ingrepp betyder och vilka värden som går förlorade. När jordbrukaren ses bara som en företagare bland andra blir kulturarvet en bifråga, liksom skönheten, artrikedomen och hemkänslan på jorden.

På Kroxhult fanns allt detta ännu kvar. På Gerdehags fotografier blir människorna äldre, de böjs, börjar använda rollator på vägen till lagården eller försvinner helt och hållet ur bilden – men landskapet består, det är sig alltid likt och återuppstår gång på gång ur samma kameravinklar, i snö, i sommardräkt, i rykande vårbruk med fruktträd i blom. Det är oändligt vackert, detta landskap. Och även om texten inte är det centrala i Gerdehags bok finns det mycket att citera, exempelvis detta: ”Paradiset, säger biologer och naturvänner, finns på Stures marker, skapat av hans förfäder och upprätthållet och vederbörligen utvidgat av honom”. 

Artrikedomen är ett centralt begrepp i texten liksom i vår upplevelse av den mest paradisiska naturen där både ängsblommor, smultron och lärkor ryms. Men alla dessa är hotade i ett storskaligt jordbrukslandskap. ”Ekonomer i kombination med politiker och tjänstemän som ’bara lyder order’ är en dödlig kombination för de fåtaliga platser som fortfarande ger traditionellt livsrum åt vår unikt rika ängsflora”, sammanfattar författaren mot slutet av boken. Hur det ska gå för det småländska paradiset i framtiden vågar man knappast tänka på, men inom denna vackra boks pärmar finns det bevarat.