Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Foto: Sofia Andersson.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Det här är teater när den är som bäst

Titta upp, jag tittar ner av nystartade Frank Scenkonst visar samhället ur fågelperspektiv. Teater när den är som bäst, tycker Maria Ramnehill.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater


frank Scenkonst
Titta upp, jag tittar ner
På scen: Nina Haber

Regi: Bella Oldenqvist
Spelas: På Teater Trixter tom 11/6

På Teater Trixters scengolv står ett fågelbo i mänsklig storlek, där Nina Haber i en enkel fågelkostym tillbringar hela föreställningen. I boet har hon en spegel, en stol, en sprayflaska med vatten och en kikare, som hon använder för att titta på människorna nedanför. I nystartade Frank Scenkonsts första produktion gör Nina Haber och Bella Oldenqvist något helt annat än vad Haber gör med Gruppen. Titta upp, jag tittar ner är en monolog där Nina Haber betraktar vårt samhälle ur fågelperspektiv.
Fågeln berättar att något har hänt, något avgörande, som hon hela tiden återkommer till. “Jag vet inte om ni kommer att hålla med om vad jag gjorde, men jag kommer att charma er”. Först mot slutet får vi veta vad det är. Under tiden berättar hon om sitt liv, filosoferar om människorna, fräser åt småfåglar och gör små avbrott för att äta eller dricka. Då och då kommenteras hon av journalisten Henrik Ekmans inspelade röst (igenkänd från SVT:s naturfilmer) på samma objektifierande och neutrala sätt som hon kommenterar männi­skorna.
Nina Haber är en övertygande fågel: hela rörelsemönstret, från knycket i axlar och nacke, hållningen, till mimik och hur hon levererar replikerna. Hon utnyttjar den lilla plats hon har att röra sig på i boet till max. Föreställningen är full av humor, men grundtonen är allvarlig och mot slutet tar allvaret över. Haber spottar och fräser. Människorna gör bara goda gärningar av plikt, eller skuld, säger fågeln, och njuter av att inte vara goda medborgare.
Titta upp, jag tittar ner är teater när det är som bäst. Regi, text och skådespeleri skapar en föreställning utan svackor. Det är starkt politisk, eller snarare moralisk, teater utan några pekpinnar. Det handlar om människors värde och vad som är en god handling. Fågeln dömer människorna, och det är svårt att inte ge henne rätt. När hon mot slutet fräser att hon ska hacka ut våra ögon och plocka våra fjädrar tills vingarna inte längre bär är jag nästan beredd att ställa mig först i kön.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se