Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Det här med att inte få sin historia erkänd, att det är något man inte ska tala om, det tror jag att många upplever, även om det kan handlar om andra saker än sexuella övergrepp", säger Vigdis Hjorth.

"Det här är inte en roman om incest"

Bergljot berättar om incest men utan att bli trodd. I den hyllade men också omdebatterade romanen "Arv och miljö" skildrar norska Vigdis Hjorth familjelivet som ett stundtals iskallt krig om vilken bild av föräldrarna som är den rätta.

En arvstvist utlöser själsligt blodbad. Föräldrarna är skröpliga och vill låta de två yngsta av sina fyra medelåldriga barn ärva stugorna i skärgården. De andra två ska kompenseras ekonomiskt. Storbror, framgångsrik jurist i 60-årsåldern, känner sig ändå ratad och återupplever den djupa smärtan i att hans far, som han ser det, aldrig brydde sig om honom under uppväxten.

Äldsta systern Bergljot, tidskriftsredaktör, som bröt med familjen redan för 20 år sedan, tar till slut hans parti.

Egentligen bryr hon sig varken om pengar eller stugor – inte ens hämnd. Det enda hon eftersträvar är ett muntligt erkännande av sin barndomshistoria och sitt lidande, av att fadern förgrep sig på henne sexuellt när hon var fem år, något som varken föräldrarna eller systrarna har velat kännas vid.

- Det är viktigt att skriva om det som det inte skrivits om, säger Vigdis Hjorth.

- Men det här är inte en roman om sexuella övergrepp, det är en roman om att inte bli hörd, och om hur den som inte blir lyssnad på pratar.

Ny roman om Hedda Gabler

Kvällen före intervjun har hon, sittande på en bar mitt emot Stockholmshotellet, mejlat iväg en nyskriven roman om Ibsens Hedda Gabler ("det var dejligt"), en del i ett nordiskt Ibsenprojekt där även Klas Östergren medverkar.

Vigdis Hjorth har publicerat böcker sedan 20-årsåldern och skrivit åtskilligt. "Arv och miljö" har beskrivits som höjdpunkten i hennes författarskap, men har också blivit ifrågasatt av författarens egna syskon.

Som läsare följer man Bergljot men en av romanens stora poänger är att Vigdis Hjorth samtidigt gör moderns och de två andra döttrarnas bevekelsegrunder smärtsamt tydliga.

- Det som är viktigt att förstå är hur frestande det är att tro på fadern. Om man väljer att tro på honom så kan ju allt fortsätta som förr, bortsett från att man mister en dotter då.

När Vigdis Hjorth för några veckor sedan illustrerade sin huvudpersons frustation i SVT:s "Babel" reste hon sig upp i tv-studion. Nu dramatiserar hon Bergljots återhållna ilska genom att tala i sammanbiten stackato.

Ett sista försök

Redan tjugo år tidigare hade Bergljot hoppats på ett erkännande men blev kallad psykopat. När fadern nu dör, på samma gång hatad, älskad och fruktad, gör hon ett sista försök att få modern och syskonen att erkänna hennes berättelse.

- Jag tänker mig att vi följer Bergljots rörelse mot det helt färdiga och avslutade. Det här är inte ett försök till försoning, det handlar om att till slut kunna resignera. Man kan säga att hon gör så som man kan göra i ett kärleksförhållande, man provocerar fram ett avvisande flera gånger för att det ska bli tydligt. Det finns ingen väg, det finns ingen öppning.

Själv talar hon om sin roman i ljuset av författare som Amalie Skram, Sigrid Undset och Herbjørg Wassmo som riktat facklorna mot andra mörka gränder: tvångsäktenskap, prostitution, aborter och även incest.

- De har förändrat norsk socialpolitik.

I Norge blev "Arv och miljö" inte bara en stor kritiker- och publikframgång, nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, den gav också upphov till en intensiv debatt om "verklighetslitteratur". Vigdis Hjorth, som själv bröt med sin familj för många år sedan, har till skillnad från Karl-Ove Knausgård hela tiden beskrivit sin berättelse som fiktion.

"Illustrerar min poäng"

Det hindrade inte hennes syster, juristen Helga Hjorth från att känna igen sig och till och med skriva en motroman, "Fri vilja", som gavs ut 2017 och i vilken hon gav en helt annan bild av familjelivet.

Vigdis Hjort är inte förvånad.

- Att min syster tycker det är nödvändigt att skriva en egen roman som svar illustrerar bara min poäng, att vi har olika historier och olika upplevelser av vilken sorts familj vi har vuxit upp i. Man har också olika relationer till sina föräldrar.

Vigdis Hjorth har hållit sig utanför debatten men ser inte hur hennes systers förslag på en fristående prövningsnämnd för dem som känner sig utpekade i romaner skulle kunna fungera.

- Det som är så konstigt är att de här människorna säger "det är jag, men jag är inte sådan", medan författaren säger "nej det är inte du, det är en fantasi hos mig."

- Att kontrollera det blir ju helt omöjligt. Jag vet inte vilka människor som skulle kunna göra det.