Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

"Det här är det svåraste jag gjort"

På fredag är det premiär för Alexandra Pascalidous odyssé, en föreställning om krisens Europa.


Det är fredag eftermiddag. Dagens repetitioner av Alexandras odyssé har just avslutats. Ännu är det tre veckor kvar till premiären. I ett pausrum i Stadsteaterns bakre räjonger sitter vi i en röd soffa och väntar på Alexandra Pascalidou.
Efter en liten stund dyker hon upp, kunde inte låta bli att titta in hos maskörerna på vägen hit. Teatermiljön fascinerar henne, hon är ofta inne hos kostym och mask, älskar att prova skägg och annat spännande. 
- Här finns fantastiska saker!

Alexandras Odyssé är hennes debut som pjäsförfattare och skådespelare. Teaterdrömmen har hon haft sedan hon var barn, men att en gång stå på en professionell teaterscen fanns inte på kartan.
- En fönsterputsares dotter, det var inte möjligt. Vi var arbetarklass, det som gällde var att skaffa sig ett hederligt arbete för att sedan bli utsliten i förtid. Nu känner jag stor tacksamhet, jag kan inte tro det är sant att jag har fått det här privilegiet.
Hur går det med repetitionerna?
- Det är kaos. Jag ville först att föreställningen skulle heta Kaos, som min bok, men det här är en ny historia. Nu känns det som att vara ute på djupt vatten. Jag känner en skräckblandad förtjusning, varje morgon vaknar jag 05.30 och undrar vad jag gett mig in i.

Avstamp i bok

I förutsättningarna för projektet ingick att Alexandra Pascalidou skulle stå på scen, något som hon säger att hon ångrar nu. Hon skrattar, för samtidigt finns det inget hon är mer sugen på att fortsätta med.
- Egentligen har jag spelat teater i hela mitt liv, som skilsmässobarn försökte jag spela oberörd. Jag har spelat orädd, kaxig, och bekväm i medelklassen. Att vara kvinna är också som ett ständigt skådespel, det är många som vill regissera dig. Men jag vägrar följa deras taktpinnar. Nu tar jag bara regi från Anna Ulén.  

Pjäsen tar avstamp i Alexandra Pascalidous bok, Kaos – ett grekiskt krislexikon (2013) där hon fångar upp ett myller av röster från den grekiska krisen. Många röster hörs också från scenen, 18 stycken närmare bestämt, inklusive musiker och en talkör, precis som i de antika dramerna. Kören består av ungdomar från bland annat Biskopsgården och Hammarkullen.
- Det är galet många roller, jag var ändå tvungen att stryka halva manuset, jag skriver alltid för långt och mina karaktärer har så mycket på hjärtat.

Rollfigurerna bygger på verkliga personer, några från boken men många nya. Här finns till exempel två städare som återkommer i föreställningen.
- Jag tänker mig att de är ungefär som de där sura gubbarna i Mupparna som kommenterar det som sker. Städare får sällan komma till tals fast de ser samhällets skit som få andra.
Manus skrev hon under ett par heta sommarveckor i Aten förra året.
- Min dotter hade åkt hem till sin pappa i Sverige, mitt hjärta var som ett stort svart hål. Då skrev jag, dygnet runt. 
Hur mycket är hämtat från verkligheten?
- Det mesta, fast det är omvandlat till fiktion. Jag har faktiskt skruvat ned en del, för verkligheten överträffar fiktionen.

Hon tar ett färskt exempel från Grekland, ledningen i en skola har släppt in syriska flyktingbarn efter skoltid. Föräldrar protesterar, tillsammans med nazistpartiet Gyllene gryning och deras parlamentsledamot. En av nazisterna ringer in till ett grekiskt tv-program, Alexandra Pascalidou jämför det med P1, ett program för folkets röst, fast med en lite mer glamorös inramning. När programledaren inser vem hon talar med ifrågasätter hon hans syn på mänskliga rättigheter och lägger på luren.
- Hennes värdighet förvånade och imponerade på människor. Nu är hon eftersökt av polis efter att ha polisanmälts av Gyllene gryning-medlemmen. Ett talande exempel. Plötsligt ska hon som försvarar demokratin och mänskliga rättigheter ställas inför rätta. Inte de som hotar dem.  

Värre i Grekland

Tre–fyra gånger om året återvänder hon till Grekland, hon jobbar också en del där. Sedan boken kom ut har mycket hänt.
- Det har blivit mycket, mycket värre. En miljon greker har lämnat landet. Folk har fått sparken och erbjudits återanställning till halva lönen. Och det är inte bara i Grekland som man letar syndabockar till krisen, det lättaste är som alltid att skylla på de tysta och maktlösa. Grekland blev alla europeiska krisers korsväg. Föreställningen är som ett europeiskt eko. Det som börjar som en ekonomisk kris blir en politisk kris. Överallt finns de som vill slå mynt av människors rädsla. Det värsta just nu är flyktingkrisen.

Sin egen roll i föreställningen ser hon som en sorts Ariadne i den grekiska mytologin som visar vägen med hjälp av en tråd, hon lägger ut ledtrådarna och tar publiken genom de europeiska labyrinterna. 
- Men jag spelar andra roller också. Det får man se i föreställningen. 

I boken träffar hon personer ur olika samhällsklasser, från den rika överklassen till barnhemsbarn och flyktingar. Hon fortsätter att upptäcka nya historier var hon än är, berättelser som kommer fram i nya möten.
- Jag är en klassresenär och vill se på situationer ur olika perspektiv både underifrån och ovanifrån. Jag har stora öron och får höra otroliga saker.

Hon berättar om ett stycke svensk historia hon fick höra i Borås när hon besökte en homeopat, om elva syskon som skingrades i olika fosterhem och inte sågs förrän i vuxen ålder och om en pappa som fick betalt i sprit.
- Jag fick sova i denna främmande familjs källare i en skog i Borås och fick den mest fascinerande berättelsen om ett Sverige vi sällan talar om. Det är en roman jag vill skriva.

Tillbaka till Borås

Till Borås återvänder hon då och då. Det var där hon spelade in dokumentärserien Vi kallas tiggare. En del av dem som medverkade i programmet har rest tillbaka till Rumänien, men hon träffar några fortfarande och även de människor som hjälper dem.
Vad hade programmet för inverkan på dig?
- Jag fick insyn i en hård värld och mötte mina egna fördomar. Fördomar förgiftar våra sinnen och sitter som taggar i vår existens. Genom att följa dessa människor lyckades vi humanisera en avhumaniserad grupp. Jag skulle gärna vilja göra en uppföljare.

Som frilans har hon alltid sett till att ha kalendern intecknad för minst tre månader framåt, nu när hon har ett heltidsjobb på teatern har hon tackat nej till allt annat.
- Jag är glad att kunna fokusera helt på det jag gör nu. Det här är det svåraste jag gjort, allt är nytt för mig, jag har mycket att lära och får stå på tå hela tiden. Jag ska sjunga i föreställningen också, det har jag aldrig gjort, min mamma brukade säga: "Bespara oss den där åsnerösten." Men det bjuder jag på.
Vad gör du när du är ledig?
- Jag går på upptäcktsfärd i Göteborg, kollar vilka krogar jag ska ta med min vänner till när de kommer hit för att se pjäsen, smyger in i hotellobbyer, går på biblioteket och konstmuseet, pratar med folk jag möter. Folk är lättsnackade här och inte så ängsliga som i Stockholm.
Vem vill du ska se pjäsen?
- Alla. Även rastlösa kompisar och de som inte brukar gå på teater. De som vill skratta bort mörkret. För det blir en rolig föreställning, grekerna brukar säga att humor kan hela det mesta. Jag hoppas att pjäsen kan bli en spegel där vi kan se oss själva och tänka på hur vi ska gå vidare. Det måste finnas hopp. Teater kan vara rena terapin, healing för själen.