Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Paula Hawkins är aktuell med uppföljaren till världssuccén Kvinnan på tåget. Bild: Matt Dunham.  

Det blir för många röster att ta in

I Paula Hawkins uppföljare saknas både den gastkramande känslan och de oväntade vändningarna från Kvinnan på tåget, anser Maria Näslund.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Kriminalroman


Paula Hawkins
I djupt vatten
Översättning: Hanna Svensson och Jimmy Hofsö
Massolit

Det här med att följa upp en succé är sannerligen ingen lek; det har vi sett otaliga exempel på. Deckardebuten Kvinnan på tåget blev en storsäljare när den kom för ett par år sedan och vi var många som var imponerade av brittiska Paula Hawkins spänningsbygge med snillrika vändningar och ett annorlunda mörker. Boken har också hunnit bli film med Emily Blunt i huvudrollen.
Därför är förväntningarna såklart höga – säkert alldeles för höga – på författarens andra spännings­roman som nu flyter fram i vårens breda deckarflod. I djupt vatten, där just en flod har huvudrollen, är nämligen något av en besvikelse. Visst känner vi igen den suggestiva stämningen och psykologin, men den här berättelsen är alldeles för rörig för att gripa tag om läsaren på samma vis som föregångaren. Historien kretsar kring Jules och hennes tonåriga systerdotter Lena, som båda drabbats av flodens mystik och eventuella förbannelse. Det är två intressanta kvinnoporträtt och en komplicerad relation som snabbt väcker nyfikenhet.
Problemet är att det är en faslig massa andra människor som ska ta plats – typ halva byn – och hela tiden skiftar berättarperspektivet mellan olika personer som vi inte hinner lära känna. Den nya bypolisen, en mamma som förlorat sin dotter i floden, en misstänkt man, en kvinna som talar med döda, skolans rektor, en annan polis, en skolpojke, polisens pappa, det förflutna – alla ska ge sin syn på saken och det blir för många röster att ta in.
Det är synd för själva upplägget med floden som både en sammanhållande länk för byborna och en skräckinjagande och mystisk urkraft är en smart idé. Hawkins är också skicklig på att glida mellan personer och medvetanden, vilket var en styrka i Kvinnan på tåget där man som läsare aldrig kunde lita på någon. Den effekten uteblir dessvärre här och man saknar både den gastkramande känslan och de oväntade vändningarna.