Amanda Bergman har verkligen någonting speciellt.Hon är ett väsen. Stark och vacker med dragspel och gravidmage. Och när hon tar ton flyger vi.
"Det här ser sjukt ut men jag har ingen ficka" säger hon och knyter ett bälte med tekniken runt magen. Vi skrattar. "Asterix". Vi skrattar mer.
Hon är artisten med lika många projekt som dimensioner i rösten. Idiot wind, Hajen, Amason och för ett år sen blåste hon liv i ytterligare ett alger ego under sitt eget namn.
Ikväll blandas låtar från Docks med nytt material. Det blir magiskt när vi får lära känna henne i mellanrummen. Som när hon sitter vid pianot och svamlar om det tröttsamma i samhällets krav på att man ska nå sin fulla potential. Var har vi egentligen för nytta av månlandningen? Hon har oss i sina händer och jag vill ha mer. Det är roligt, ärligt, tänkvärt och känsligt. Det genomskinliga uttrycketär hennes styrka.
Saxofonkomp lyfter det långa balladpartiet som följer. Vi sjunker längre ned i sammetsfåtöljerna. Det är ibland tafatt. Musikerna på scen vet inte riktigt vad de ska göra av sig själva. Det sker dels på ett charmigt sätt, dels på ett nervöst sätt som avslöjar att allt inte riktigt sitter inför turnépremiären. Trots det är konserten rakt genom behaglig.
Det är känt sedan länge men måste nämnas: rösten har ett djup som ingen annans. Det hörs inte minst i fartfyllda Flickering lights, där Amanda Bergman visar registret. Februarimåndagen fick färg till slut.
