Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Destruktiva relationer i värmen

”Där ute doftar det av sommarens alla dofter. Där är det sommar, men här inne är det höst.” Trubbel från 1961 är en svensk sommarklassiker med igenkänningsmelankoli för sårade hjärtan i alla generationer.

Kanske är låten allra mest känd i Monica Zetterlunds version från 1971 när hon jazzade upp Olle Adolphsons visa. Men även Håkan Hellström har släppt sin version, Tommy Körberg har gjort en 80-talsdoftande variant och Freddie Wadling sjöng in visan på Dubbel Trubbel, en hyllningsskiva som släpptes efter att Olle Adolphson gått bort 2004.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Trubbel handlar om en person som levt lycklig och en smula naiv i sitt förhållande, men det visar sig att den älskade varit otrogen med en person som varit ”mycket finare” än berättarjaget. Det uppdagas att den som varit otrogen blivit sviken och lurad av den tjusige vännen. Berättarjaget beger sig dit med hammaren under kappan för hämnd, men blir förförd av fina vanor och får lunka därifrån otillfredsställd och med oförättat ärende.

Trubbel är fortsättning på Olle Adolphsons visa Balladen om Adam och Vera. Där Balladen om Adam och Vera är strösslad med Stockholmsreferenser är Trubbel mer allmängiltig, och texten är lätt att justera oavsett om det är en man eller en kvinna sångaren älskar.

Arrangemanget i Olle Adolphsons original nästan dignar av somrighet, blåsinstrumenten plockar och pockar som om de vore fåglar. Adolphson själv sjunger sedvanligt stackatoaktigt och med retrotydligt artikulerande. Monica Zetterlunds sång släpar desto mer, och låter de bittra undertonerna i texten skina igenom. Håkan Hellströms version har i stället skogsfåglar, elgitarrer med eko och lätt darr på rösten.

Trubbel är en melankolisk melodi om en antihjäte med ett icke-lyckligt slut, just det där som är så lätt att känna igen sig i. Hur hela ens inre rasar just när världen står i blom. Man blir brädad, sviken och förnedrad – men likafullt är man fast i förälskelsen. Det gick hem hos publiken på 60-talet och går hem på emotrappor och gymnasier idag. ”Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar, dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär.”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.