Virginie Despentes debuterade med Baise-Moi (”Knulla mig”) 1993, en ultravåldsam feministisk roman som i filmatiserad version förskräckte och lockade publiken med sina pornografiska scener. Sedan dess har även den i Frankrike prisbelönade Apokalyps baby utgetts på svenska, en roman som lite grann gick under radarn här hemma. Är det då med Vernon Subutex 1 som författaren ska få sitt genomslag i Sverige?
LÄS MER:Svart ironi om medelklassens relationsproblem
Den snart femtioårige skivhandlaren Vernon vräks en dag från sin lägenhet. Vinylens tidevarv är över, pengarna har sinat och det enda som återstår är välviljan hos vännerna han supit och knarkat med, liksom kvinnorna han legat med genom åren.
”Efter fyrtio liknar varenda människa en bombad stad”, tänker Vernon i ett klartänkt ögonblick, på väg från en soffa till en annan. Och det är åldrandets avgrund som är Despentes ämne. Mellan pärmarna samlas porträtt av en myriad 60- och 70-talister som levt utsvävande rock’n’rolliv på 90-talet men nu har slagit sig till ro som bittra manusförfattare, gått under i missbruk, hamnat på gatan, tagit livet av sig eller på andra vis stukats eller gått ur tiden.
Tidens obönhörlighet trummas programmatiskt in romanen igenom – varken den speedade daytradern i lyxvåningen eller den kvinnomisshandlande före detta basisten i förorten är nöjda, och de gör allt för att skylla sina tillkortakommanden på den svårförståeliga samtiden.
Allra bäst är Despentes när hon tränger in i dessa misogyna män, de som står i snabbköpskassan och förbannar muslimerna i slöja. I hemlighet hatar de sina mer förmögna makar och tycker att samtiden besudlats av främmande identitetspolitik. Hon skildrar även transsexuella porrstjärnor, uteliggare och övre medelklass med insikt och flödande briljans.
Men till slut går jag vilse bland alla levnadsöden och längtar efter en rödare tråd. Vernon Subutex 1 har en rollbesättning som inte står de ryska klassikerna efter och jag blir osäker på om romanen vill mer än att bara måla upp en detaljerad fresk över Paris genom Vernons rockhistoriskt filter, det som för tankarna till Nick Hornbys High Fidelity snarare än till den Houellebecq som författaren också har jämförts med.
