Sångaren Milo Aukerman i bekväm bowlingskjorta, halksäkra skor och med en tajt snodd runt glasögonen får verkligen med sig de främre publikraderna. Stephen Egerton står sådär bredbent som bara en punkgitarrist kan göra och basisten Karl Alvarez lyckas med konststycket att göra sönder sin bas, med följd att bandet får pausa en stund medan en ny bas jagas fram. Men det är trummisen Bill Stevenson som jag inte kan ta ögonen ifrån.
Konserten igenom skakar han på huvudet, ler ofta stort och påminner om en lycklig hund som plötsligt en dag får sticka ut hela huvudet genom sidorutan i bilen och äntligen ta emot livet, head on.
Hur det låter? Tja, det är punkrock. Det är gött. Det låter som det alltid gjort. Mer eller mindre.
I'm the one och Thank you är väl två låtar som sticker ut lite från mängden. Man förstår att Green Day och Fall out boy hör till banden som har influerats av de här, förhållandevis, ålderstigna Kaliforniapunkarna.