Den ryska reseskildringen avslöjar och döljer

Alexander Radisjtjevs bok om Ryssland ansågs farligare än bondeupproren. Hundrasjuttio år senare låter sig Artur Lundkvist förföras av Sovjet. Per Enerud finner en avgörande skillnad mellan de som reser för att se och de som reser för att blunda.

ANNONS
|

Sommarserie: Andras resor

Artur Lundkvist lät sig bjudas på banketter i ett svälthärjat Sovjet, Ryszard Kapuściński låg dödssjuk i Nigeria och Rainer Maria Rilke tillbringade en höst i Göteborg och Jonsered. I en essäserie om tre delar berättar GP kultur om andras mer eller mindre obskyra resor.

Ingenstans är kopplingen mellan imperialism och litteratur starkare än i reseskildringen. Samtidigt är resan ett av den kritiska berättarens mest kraftfulla vapen för att avslöja förtryck och misär. I den ryska litteraturen och i litteraturen om Ryssland möter vi båda dessa strömningar: Resan för att hitta sanningen, och resan för att dölja den.

Rysslands moderna litteratur börjar med en resa. Åtminstone den ryska litteratur som ville vara ett sätt att granska makthavare, ifrågasätta envälde och vanstyre. Vid slutet av 1700-talet, nästan hundra år innan den ryska litteraturens storhetstid, satte sig en ung jurist i en vagn i Petersburg och anträdde den sjuttio mil långa resan till Moskva.

ANNONS

Den här sortens reseskildringar var moderna i Europa vid slutet av 1700-talet; ofta handlade boken om hur huvudpersonen mognade till – som regel – en man genom att se nya länder och horisonter. I just det här fallet blev boken ett samhällskritiskt reportage, och den unge juristen Alexander Radisjtjev tog sig in i både Rysslands litteraturhistoria och i det politiska motståndets historia

En reseskildring är en erövring. Läsaren bjuds in att delta i erövrandet av nya länder och världar, new frontiers. Upptäcktsresanden uthärdar umbäranden och faror och lägger länder under sig och vi läsare får följa med. Här och där lurar lömska infödingar och rövare, okända faror och tropiska sjukdomar som måste övervinnas. Radisjtjevs resa går genom ett välkänt land, men författaren tar sig tid att ta ett par steg åt sidan för att öppna nya världar och tillstånd åt oss. Hans tilltal är samhällskritiskt och progressivt, men han är den upplyste civiliserade som gör sig till tolk åt de obildade stackare han möter.

Här och där lurar lömska infödingar och rövare, okända faror och tropiska sjukdomar som måste övervinnas.

Alexander Radisjtjevs ”Resa från S:t Petersburg till Moskva” kom ut 1790 (svensk översättning av Lars-Erik Blomqvist från 1979) och är ett reportage, en anklagelseakt och ett försök att genom ordets makt uppnå förändring i Katarina den storas Ryssland. Radisjtjev hade varit page vid Katarinas hov, och hon uppfattade boken som farligare än de bondeuppror som pågick i landet vid den här tiden.

ANNONS

Resan mellan Petersburg och Moskva är fortfarande en rätt storartad upplevelse för att få intryck av skillnaderna mellan stad och land i Ryssland. Och då är det ändå Rysslands mest välbärgade och tätbefolkade region, med ett utmärkt väg- och järnvägsnät. Vägsträckan hör till världslitteraturens mest skildrade. Efter Radisjtjev har samma resa skildrats av nationalskalden Pusjkin (som avskydde Radisjtjevs reportage); Även Tolstoj lät Anna Karenina möta greve Vronskij någonstans på resan längs de två städerna. Moskva uppfattades som ursprungligt, urgammalt och urryskt medan S:t Petersburg stod för en nymodig, främmande europeisk stil. En ytterligare nyans är att Moskva på ryska är femininum, medan Petersburg är maskulinum.

Det imperialistiska draget i rysk litteratur har börjat uppmärksammas, precis som själva det faktum att Ryssland är en europeisk kolonialmakt som utsatt de folk som landet lagt under sig för etniskt förtryck, imperialistisk utsugningspolitik och en skövlad miljö – under 1900-talet kamouflerades den ryska kolonialismen som ”socialism”.

Rundan brukade kallas ”The Vodka Circuit” – Brännvinsrundan.

De ryska berättarnas storhetstid är den ryska imperialismens storhetstid vid slutet av 1800-talet; en tid då Ryssland konkurrerade med Storbritannien om makten över Centralasien; då Ryssland genomförde utrotningskrig mot folk i Kaukasien och Sibirien. De stora ryska berättarna lever i den här kontexten; de utnyttjas i den ryska ”white man’s burden”, samtidigt som de lika ofta ställer just de obekväma frågorna om ryskt våld mot urbefolkningar.

ANNONS

Under åren efter andra världskriget upprättade ryska myndigheter ett väloljat system för att ”visa sanningen” om Sovjetunionen för utländska besökare. Författare och journalister vallades runt längs en väl förberedd rutt och fick se hårt arbetande människor, hoppfulla och målmedvetna om socialismens snara seger. Resan omfattade ibland flera veckor, och de deltagande internationella journalisterna fägnades med banketter och fester.

Rundan brukade kallas ”The Vodka Circuit” – Brännvinsrundan. Mest kända resenärer längs denna runda är kanske Nobelpristagaren John Steinbeck och fotografen Robert Capa, som under sensommaren och hösten 1947 reste från bankett till bankett i ett svältdrabbat Sovjetryssland och plågades av allt för generös mathållning.

Ett svenskt exempel på resenärer längs The Vodka Circuit är författaren Artur Lundkvist. 1952 reser han tillsammans med sin fru Maria Wine under två månader runt i Sovjetunionen, på ryska statens bekostnad, och får njuta högtidstal och banketter. Resultatet av resan blir boken ”Vallmor från Taschkent” (1952), där Lundkvist hyllar kolonialmaktens insatser. De vita européerna har fört civilisation, fabriker och hälsovård till de asiatiska folken i Kaukasus och Centralasien och givit dem välstånd, industrier och kollektivjordbruk.

Lundkvists resa sammanfaller med en av Stalintidens sista stora massrättegångar.

Lundkvists resa sammanfaller med en av Stalintidens sista stora massrättegångar. Samtidigt som Lundkvist och Wine besöker vingårdar på Krim, inleds en rättegång mot en grupp judiska författare och aktivister. Av 15 åtalade avrättas 13; några av dem – världskända namn inom den jiddischspråkiga litteraturen. Lundkvist ställer frågor till sina värdar om rykten om repression, men får bara skratt till svar. ”Förtryck i Sovjetunionen? Det är ju fullständigt löjeväckande”. Inga resurser verkar sparas för att hålla paret Lundkvist – Wine på gott humör, och Lundkvist återgäldar vänligheten:

ANNONS

”Inte av en slump har Sovjet-Unionens ledare blivit en symbol för lugnet, tryggheten, den kloka besinningen. Vad som betonas är revolutionens bestående ordning under ett oemotståndligt organiskt framåtskridande.”

Dessa snälla ord om Stalin gjorde Lundkvist till en av Rysslands mest översatta svenska författare och renderade honom Leninpriset 1958 – samma år som Leonid Pasternak tvingades avstå från Nobelpriset. Alexander Radisjtjev, å andra sidan, fängslades, förvisades till Sibirien och skrev inte mer.

Läs fler texter av Per Enerud:

LÄS MER:Glömda gayromansen i Göteborgs teatervärld

LÄS MER:Kulturredaktörens brevsamling var hemligstämplad i femtio år

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS