Arbetarflickan Elsy Eriksson från stugan på Vendelslätten är nuförtiden den erkända författaren Elsie Johansson. I självbiografin ”Riktiga Elsie” tecknar den 85-åriga författaren bilden av sitt liv och författarskap.
”Mina verk står det fritt för den som vill att ta sig an, men livet är mitt och har bara levts av mig”. Så skriver Elsie Johansson i inledningen till sin självbiografi. Beslutet att alls skriva tog hon efter att ha tackat nej till att få sin biografi skriven av en annan. Hon kände att den enda som kunde göra det var hon själv.
- Det här är den känsligaste och svåraste boken jag har skrivit. Det gäller att hålla balansen – att berätta det sannaste jag kan men ändå inte vara hänsynslös, säger Elsie Johansson.
I ”Riktiga Elsie” fokuserar hon på den fattiga barndomen – med två föräldrar som älskade henne, men inte varandra – och på det långa äktenskapet, tillika kampen, som slutade i skilsmässa efter 55 år, när Elsie Johansson var 72 år.
Medan Elsie Johanssons syskon tidigt fick ge sig i väg för att arbeta fick hon, tack vare en lärarinna som såg hennes potential, chansen att studera vid realskolan i Uppsala. Efter det ville hon läsa vidare, men kärleken kom emellan och Elsie Johansson kom att arbeta som postexpeditör i nästan 30 år.
Hennes man led av psykisk ohälsa och familjen hade det ofta det svårt ekonomiskt. Läsandet och skrivandet var för henne en livsnödvändig verklighetsflykt. I hemlighet skrev hon dikter, och vid 48 års ålder hade hon tillräckligt mod att skicka in sin första diktsamling till ett förlag. Debuten ”Brorsan hade en vevgrammofon” fick ett varmt mottagande och Elsie Johansson var plötsligt författare.
- Det är så många av mina läsare som vill tro att jag är Nancy eller någon annan av mina karaktärer. De kan nästan inte acceptera att det inte är sant. Men jag är alla mina karaktärer, och ingen av dem. Jag tänkte att nu ska de få veta vem den riktiga Elsie är.
Elsie Johansson beskriver hur berättandet alltid har funnits inom henne – hur hon har diktat i sitt huvud på väg hem till stugan som barn, och hur hon alltid har haft en törst efter att bekräftas som en skapande människa.
Kan du sörja att du inte författardebuterade tidigare?
När jag ser tillbaka på hur det blev, så tror jag att det var bra. Jag hade kämpat i motvind under så stor del av mitt liv, och jag var redo. Jag säger ju att jag är född till författare även om min förlossning blev försenad.
Hur upplever du att du har utvecklats som författare?
Närmast mitt hjärta ligger debuten, för då var jag totalt obevandrad. Jag visste inget om författarlivet. Det var själva skapandet som var så underbart. Men jag har blivit mer språkligt medveten och friare. Jag vet att jag kan skriva korrekt, men samtidigt vågar jag skriva ”Elsieska” med hemmagjorda uttryck och dialekt.
Med ”Nancy”-trilogin rönte Elsie Johansson stora framgångar, hennes ungdomsbok ”Kattbreven” har filmatiserats och på senare år har hon skrivit om kärlek och sexualitet på äldre dagar. Numera räds hon inte mycket, när det kommer till det litterära. Tigande har ställt till med mycket elände, anser hon, och själv har hon använt skrivandet för att hantera sorger, skuld och skam.
Många skulle nog säga att Elsie Johansson i andra halvan av livet har gjort en imponerande klassresa rakt in i det kulturella finrummet. Men så upplever hon det inte själv. Hon är tacksam över framgångarna, men känner sig inte hemma i sammanhang med andra författare och kulturpersoner.
- För mig är det en kluvenhet, att jag på sätt och vis lever i två världar. Jag är den där arbetarungen fortfarande. Samtidigt går det inte att bortse från att jag befinner mig i en kulturvärld full av människor med en annan bakgrund och andra möjligheter. Det har alltid varit svårt för mig.
Kommer du att skriva fler böcker?
- Ingen kan veta vad som komma skall. Men så länge min hjärna är klar kan jag inte låta bli att tänka och formulera mig. Jag tar allt med en nypa salt. När jag genom åren har läst den första recensionen av en bok brukar jag säga: ”Tänk att jag klarade att hoppa över stordiket den här gången med”. Så har det känts. Och nu får vi se om jag klarar det den här gången med.
Fakta: Elsie Johansson
Född: 1931 i Vendels socken i Uppland.
Bor: I Uppsala
Bakgrund: Växte upp med sina föräldrar och äldre syskon i ett arbetarhem. Studerade på realskolan i Uppsala och började därefter arbeta på Postverket. Där kom hon att stanna i närmare 30 år. Debuterade 1979 med diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon”. Hennes första roman var ”Kvinnan som mötte en hund” (1984). Med trilogin om TåPelles Nancy (”Glasfåglarna” 1996, ”Mosippan” 1998, ”Nancy” 2001) fick hon stora framgångar. Sammanlagt har hon kommit ut med ett tjugotal böcker i olika genrer.
Aktuell: Med självbiografin ”Riktiga Elsie”.
Elsie Johansson om...
- Skrivandet: ”Orden och ordmelodin har alltid fascinerat mig. Det där förstår jag inte själv på annat sätt än att jag känner och lyssnar till orden. Min berättarkonst har jag bara – varifrån vet jag inte.”
- Framgångarna: ”Beröm förändrar inte mig. Vad som däremot skulle förändra mig vore om jag fick kritik. Då skulle jag kanske tappa min tilltro. Jag har fått en känga ibland, men inte kritiserats”.
- Kärleken: ”Tänk att jag, som en åldrad kvinna, kan uppleva en så oerhörd lycka i ett förhållande. Jag kan prata om Thore hur mycket som helst. Det är aldrig för sent om man bara vågar”.
- Tabun: ”Det stärker mig att bryta tabun, och skriva och prata om dessa. Jag har blivit en mycket gladare människa. Det finns kämpiga saker, förstås, men jag vill sprida så mycket värme som möjligt. Det låter sentimentalt och löjligt, men det vill jag”.
- Religionen: ”Jag blev ju kristen när jag var ung, men jag är inte kristen i dag. Jag kan inte inrama mig under den kristna kyrkans bekännelser. Jag tror inte på en allsmäktig gud som petar i våra öden. Däremot tror jag på goda och onda energier. Vi väljer vad vi vill bidra till.”
