Jorge Luis Borges. Mikaela Blomqvist menar att det både är olyckligt och orättvist när den argentinske författaren (här fotograferad 1951) pådyvlas den magiska realismen. Borges verk lyfts nu fram i tre nya band.
Jorge Luis Borges. Mikaela Blomqvist menar att det både är olyckligt och orättvist när den argentinske författaren (här fotograferad 1951) pådyvlas den magiska realismen. Borges verk lyfts nu fram i tre nya band.

Den oefterhärmlige Borges

Jorge Luis Borges får på ett svindlande elegant sätt hela världen att framstå som ett fall för en detektiv, skriver Mikaela Blomqvist, som läst första bandet i en efterlängtad samling.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Begreppet magisk realism antyder ett oroväckande okomplicerat förhållande till både litteraturen och till verkligheten. Vid första anblick framstår uttrycket som en oxymoron, vid närmare eftertanke liknar det mer en tautologi och slutligen landar man i att det är totalt nonsens. Alla som någon gång har försökt skriva en kort dagboksanteckning vet att en realistisk realism är en omöjlighet, och att tala om magi i relation till litteratur är förstås överflödigt, oprecist och dumt.

Särskilt olyckligt och orättvist är begreppet när det pådyvlas den oefterhärmlige argentinske författaren Jorge Luis Borges (1899-1986). Detta blir än mer tydligt när bokförlaget Tranan nu ger ut en efterlängtad samling av Borges texter, den första i en planerad serie av tre med Lasse Söderberg och Oscar Hemer som redaktörer och översättare.

ANNONS

Samlingen är kronologisk och innehåller således texter av den unge Borges, skrivna mellan 1923 och 1944. Här framträder en författare som visserligen ständigt befinner sig på kant med verkligheten, men inte genom att föra in någon magi utan tvärtom en Schopenhauersk pessimism och ett ständigt referenssystem av skönlitteratur och teologi.

Genremässigt är boken disparat men idémässigt oväntat stringent. Den inleds med utdrag ur tre samlingar med vackra, ganska anspråkslösa ungdomsdikter till Buenos Aires lov, skrivna mellan 24 och 30 års ålder. I prosan framstår Borges genast som betydligt mer originell. 1930 publicerar han en biografi över den okände argentinske poeten Evaristo Carriego, som på ett underligt sätt undviker sitt huvudämne till förmån för mer intressanta utläggningar kring tangon och det argentinska kynnet. Essäerna i samlingarna Diskussion (1932) och Evighetens historia (1936) berör i de flesta fall ämnen som sedan skall återkomma i novellerna: Kabbalans läsmetod, den märkliga gnostikern Basilides teologi, Schopenhauers syn på evigheten som en samtidighet, ett försvar för de dåliga europeiska översättningarna av Tusen och en natt och den berömda kapplöpning där Akilles genom att sträckan delas i en oändlig serie decimaler aldrig hinner ifatt sköldpaddan.

Bland samlingens totalt nio böcker tycker jag särskilt mycket om Skändlighetens världshistoria från 1935, en nätt liten encyklopedi över kreativ ondska. En av dess överdådiga skurkar, en kättersk sektledare konstaterar att ”Jorden vi bebor är ett misstag, en oduglig parodi. Speglar och faderskap är avskyvärda, eftersom de både mångfaldigar och bestyrker”. Resonemanget återkommer nästan ordagrant i en av Borges senare noveller, liksom mångfaldigandets mardröm som litterärt motiv. I essän Evighetens historia beskriver han treenigheten som en ”intellektuell fasa”.

ANNONS

Boken avslutas med Fiktioner från 1944, den geniala novellsamling genom vilken Borges redan är känd för svenska läsare. Många av novellerna är sedan länge sönderkommenterade. Men frågan är om inte Borges, i direkt motsats till de flesta författare, är sin egen bästa kommentator. Slutmeningarna i den kabbalistiska deckaren Döden och kompassen får egentlig mening först när de läses mot problemet med Akilles och sköldpaddan. Samma matematiska resonemang bidrar med svindel i Lotteriet i Babylon, där en oändlig serie lottningar syftar till att systematiskt öka kaos och slump i staden.

Där den modernistiska prosan ofta utgår från ett enskilt subjekt och detta subjekts mycket specifika psykologi skapar Borges istället hela världar som är skrämmande tack vare sin frånvaro av subjektivitet. I Biblioteket i Babel blir drömmen om ett allomfattande bibliotek, innehållande alla böcker som går att skriva, till en mardröm just för att skriften saknar centrum och organiserande princip. Det samma gäller för bonden Funes i Funes med det goda minnet som minns allt utan urskiljning och därför får ett minne som är som ”en soptipp”. I Tlön, Uqbar, Orbis Tertius är subjektiviteten i stället dragen till sin spets. Här frammanas en påhittad planet grundad helt på idealism, vilket är lika otäckt även det. I Berättelsen om förrädaren och hjälten avbördar förrädaren sig sin skuld genom att via Schopenhauer påstå att ”Det som en människa gör, är som om alla människor gjorde det”.

ANNONS

Misstron ligger till grund för det moderna tänkandet, liksom för den moderna litteraturen. Men hos Borges riktas denna misstro inte mot språket i sig, utan mot verkligheten som sådan. Hans noveller upphäver realismen, magisk eller ej, inte bara som litterär möjlighet utan också som världsåskådning. Borges får på ett svindlande elegant sätt hela världen att framstå som ett fall för en detektiv.

ANNONS