Den meningslösa katastrofen

ANNONS
|

En man vandrar med sin son genom ett sönderbränt USA. Den stora katastrofen har drabbat världen, oklart om orsaken är bomber, en asteroid eller någon sjukdom. Effekten: döda kroppar ligger i drivor längs vägkanterna och landskapet är täckt av aska. Kannibaler driver runt på jakt efter mat. Den lille pojken drömmer om solen. Han lever för – och av – värmen från sin far.

Jag har aldrig läst en så mörk framtidsberättelse som Cormac McCarthys bok Vägen. Dyster och briljant. Poetiskt och drabbande. Senare i år har Hollywoodversionen premiär på biograferna.

Vägens framgångar är knappast någon slump. Berättelser om den meningslösa katastrofen har blivit en del av vår kultur. Jag tror att detta ytterst beror på det postindustriella, moderna samhällets brist på utopier. För att engagera oss för ett långsiktigt mål behöver vi människor en berättelse där vi kan foga in vårt eget arbete.

ANNONS

Men alla de ideologier, religiösa eller politiska, som tidigare formulerade människors drömmar om framtiden har förlorat sin lyskraft. Vi lever i en tid där det saknas berättelser om varifrån vi kommer och vart vi är på väg.

Om man tror att litteraturen speglar samtiden var det på 1970-talet förändringen började. När jag läser Vägen påminns jag om hur jag själv gick och väntade på den stora katastrofen. Jag tror att de flesta i min generation gjorde det. Det var oljekriser, Vietnamkrig, kärnkraftsolyckor och politiska ledare som genom en knapptryckning kunde utlösa atomkriget; den eviga vintern. I telefonkatalogen fanns sidor som beskrev vad man skulle göra om kriget kom.

Och jag och mina vänner gjorde oss redo. Som tioåringar strövade vi i skogen, byggde vindskydd, samlade vapen (träpilbågar) och planerade för att överleva i självhushåll, vilket nästan alltid innebar att mamma hade skickat med grillad kyckling i utflyktsryggsäcken.

Ända sedan efterkrigstiden hade science fictiongenren präglats av lysande framtidsvisioner om planetresor och upptäckten av nya civilisationer. Författare som Isaac Asimov och Robert A Heinlein beskrev samhällets och industrisamhällets ideologiers tro på det eviga framsteget. Framtiden var kanske inte konfliktfri, men den var definitivt rikare och mer avancerad.

I spåren av samhällets sociala omvandling skrevs det nu istället fram dystopier, mörka berättelser om civilisationens sammanbrott. Som PC Jersilds bok Efter floden från 1982. Den utspelar sig på Gotland och i Stockholms skärgård efter det stora kärnvapenkriget. Människor lever på byteshandel. Våldtäkter och kannibalism präglar tillvaron och till slut blir själva marken obeboelig. Människligheten dör sakta bort. Eller som filmerna om Mad Max, som gjorde Mel Gibson till stjärna. Samma postapokalyptiska berättelse som hos Jersild, om än med en helt annan konstnärlig ambition.

ANNONS

Sedan tycktes samhället på nytt omvärdera sin potential. Åtminstone framstod det så i samhällsdebatten. Nedrustningen ersatte skräcken för kriget, muren föll och teknikutvecklingen andades framtidsoptimism. Framtidsberättelserna var fortfarande dystra, se cyberpunken, men i dessa finns det alltid hopp. Människor slåss för sin överlevnad. De kan göra det. Det finns förklaringar till hoten, som ännu kan besegras.

Så var det i alla fall fram till den 11 september 2001. Innan ett nytt krig ändrade bilden. Före finanskraschen. Innan vi blev medvetna om klimatkrisen, som gör att vi nu väntar på en evig brännande sommar istället för den kyla ett atomkrig skulle lägga över oss.

Samtidigt har det politiska systemet upphört att formulera sig långsiktigt och sammanhängande. Partierna är inriktade på ett tre- eller fyraårsperspektiv. De ”söker mandat” för en period i taget, berömmer sig om att kunna hantera kriser, men kan sällan svara på frågan vad de vill göra med samhället på 20 eller 30 års sikt? Därmed har de också förlorat förmågan att mobilisera människor i ett bredare demokratiskt projekt, med det låga valdeltagandet till EU-valen som ett av de tydligaste exemplen.

McCarthys bok Vägen är precis så centrerad kring nuet. Det finns inga förklaringar till katastrofen. Det enda som framkommer är att allt är ödelagt och mänskligheten är på väg att dö bort. Mannen och pojken drar en kundvagn med sig mot kusten, men har egentligen inget mål. De vet att de själva är på väg att tyna bort. Berättelsen saknar historia och framtid. Eller vad sägs om de här raderna:

ANNONS

”Universums förkrossande vakuum. Och någonstans två jagade djur, som darrade likt rävar i sitt gryt. Lånad tid och lånad värld och lånade ögon att sörja dem med.”

Hopplösheten påminner om den i Paul Austers roman I de sista tingens land från 1989. Det är en hallucinatorisk berättelse om Anna Blume, som kommit till en namnlös storstad för att söka efter sin försvunne bror. I Staden har all ordning upphört och civilisationen håller sakta på att gå under. Människor försörjer sig på att samla prylar och matrester. Byggnader jämnas med marken, böckerna bränns för att söka värme. Anna Blume förlorar snabbt riktning i sitt sökande och dras själv in i den hjälplösa kampen för överlevnad. Och även Blume släpar runt på en kundvagn, desperat klamrande sig fast vid symbolen för det konsumtionssamhälle som gått förlorat.

Mot slutet av berättelsen inser man att det finns en framtid. På samma sätt glimtar det till slut till av hopp i McCarthys roman. Pojken hittar ett fragment av civilisation. Några som valt att samarbeta för att stå emot förödelsen.

Jag inser att det låter en smula vagt, men kanske är det just i människors vardagserfarenhet man kan hitta embryon till vår tids utopier. Folk sliter trots allt varje dag för att få livet att fungera, för att behålla jobbet, för att fotbollsföreningen ska fungera, för att våra städer ska gå att leva i. Politikens oförmåga att formulera sig på lång sikt handlar kanske om en oförmåga att knyta samman den erfarenheten med den demokratiska retoriken. Luftiga formuleringar om fred, frihet och trygghet fäster inte i vardagen. Kan det vara så?

ANNONS

I så fall borde arbetet mot klimatförändringarna erbjuda en väg ur krisen. Där finns allt som krävs för en större, mobiliserande berättelse. Om människans rovdrift på naturen, politikens möjligheter och vårt eget ansvar för att leva mer resurssnålt. Hittills har den berättelsen inte fått fäste. De flesta tänker fortfarande att det är någon annans ansvar, eller att det inte spelar någon roll vad vi gör. Och i väntan på något annat släpar vi runt på den där kundvagnen.

Katastrofberättelserna speglar vilsenheten, och uttrycker samtidigt hur desperat vi är i behov av framtidsdrömmar.

ANNONS