Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Den lyckliga döstädningen

Det finns ett slags bortträngning i den lyckliga döstädningens förutsättningar, den förutsätter ett liv man är nöjd med, skriver Ulf Karl Olov Nilsson som läst Margareta Magnussons uppmärksammade bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

sakprosa
Margareta Magnusson 
Döstädning. Ingen sorglig historia
Albert Bonniers förlag

Konstnärens Margareta Magnussons debut ­­Döstädning är en oväntad bestseller måste man säga, såld till 20 länder enligt förlagets säljtext. Den har en helt sublim titel på engelska The gentle art of swedish death cleaning och en mer brutal på nederländska Opruimen voor je doodgaat som väl i rimlighetens namn borde betyda ”Röj upp innan du dör”. 

Magnusson, som mytiskt och konsekvent beskriver sig som ”mellan 80 och 100 år”, gör skillnad på Döstädning och Dödstädning, där det senare är något man gör efter någon har dött. Döstädning är emellertid något annat: 

”Döstäda gör man innan döden, för att man är klok och vet att man en dag ska dö. Jag har dödstädat så många gånger för andra så nog vore det märkligt om jag inte lärt mig något av det. Det vore hemskt om någon annan skulle behöva dödstäda efter mig. Jag har tömt vinden och källaren och mår bra av det. Kanske kan jag hjälpa andra att rensa ut också? Lätta på trycket för dem som blir kvar. Det blir kaos nog ändå kan jag tala om.” 

Hennes mål är dock inte att förhindra konsumtionshysteri och slit-och-släng, snarare att hantera den, möjligen bromsa den något, genom att rikta en uppmärksam och omsorgsfull blick mot de enorma mängder prylar vi redan har: ”Denna galna konsumtion vi alla är en del av kommer så småningom att förstöra vår planet – men det behöver inte förstöra den relation du har med dem du lämnar kvar.”

Som en varm, underfundig och framför allt förnuftig husmor rakt ur ett Folkhemssverige för bildad övre medelklass ger Magnusson tips på vad man ska göra med alltifrån antikviteter, brev, fotografier, LP-skivor, familjerecept, till böcker, porslin, verktyg och gåvor man aldrig velat ha. Hon sätter lappar på grejerna: ”kasta”, ”ge bort”, ”sälj”, sorterar kläder i olika högar, låter sin inköpta dokumentförstörare gå för högvarv, frågar barnen om synpunkter och ritar noggrant upp planlösningen för sin nya mindre lägenhet och provmöblerar med urklippta pappersmöbler.  

Själva tipsen är förvisso handfasta men handen på hjärtat inte speciellt märkvärdiga och de flesta hade vi nog kunnat räkna ut själva. Det som ger den här boken dess värde är snarare sidoanekdoterna och det speciella anslaget, tonen. ”Åldrandet är ingenting för veklingar, det är därför du inte ska vänta för länge med att göra dig av med några av dina tillhörigheter. […] Nu är inte tid att fastna i minnen. Nej nu ska vi planera för din framtid! Det är mycket viktigare. Du kan se fram emot ett mycket enklare och lugnare liv och du kommer att älska det!” 

Hon tycks påtagligt mån om bokens positiva anda, där till och med dess underrubrik ”ingen sorglig historia” verkar negera titeln. Det finns dock ett slags bortträngning i den lyckliga döstädningens förutsättningar, vill jag hävda, nämligen att den lika entusiastiska som samvetsgranna döstädning Magnusson förespråkar förutsätter ett liv man är nöjd med, ett liv man sätter värde på, fyllt av såväl existentiell som materiell rikedom. 

Den här boken skulle helt enkelt vara otänkbar som gåva till någon som levt ett miserabelt liv. I sina sämsta stunder påminner den om ett lätt makabert inredningsprogram med minimalistiska ideal där vi ska lära oss att avveckla oss själva för att andra ska slippa ta ansvar, i sina bästa tar Magnusson döstädningen som anledning för att berätta om mänskliga kvaliteter som tycks alltmer svunna: ödmjukhet, diskretion, anspråkslöshet, omsorg om tingen, önskan om att inte vara andra till besvär. 

När hennes make dör skriver hon stoiskt: ”Jag försökte uppföra mig på det sätt som jag trodde att andra ville: att inte bryta ihop och arbeta hårt för att gå vidare. Och ändå, på ett sätt, var min käraste och bästa vän fortfarande mycket närvarande i vårt hem. Jag insåg att jag var tvungen att hitta ett nytt hem snabbt, en plats där det skulle finnas färre minnen …”

Det är just i de små berättelserna, där omsorgen och uppmärksamheten inför såväl ting som andra människor liksom framkommer mellan raderna, som Magnussons prosa blir intressant på allvar. Vi läser om optimistjollen som ingen av barnbarnen var intresserad av, om katten Klumpeduns som saknade hennes make och sov på en hög med hans kläder, om hennes kinesiska färgglada lapptäcksjacka med fantasidjur som hon tänkt bära på julafton.

Ty så är det: värde uppstår när någon tillskriver saken värde; som hon skriver: ”Om du ger bort ett gammalt skrivbord till en ung person, berätta om det! Du får naturligtvis inte ljuga men berätta om vilken typ av brev som skrivits på det, vilka handlingar som undertecknats, vilka sort tankar som rört sig vid skrivbordet. […] Ett vanligt skrivbord blir något alldeles speciellt.”