- Folk frågar mig jämt hur det är att vara väninna med Svetlana Aleksijevitj, och jag vet inte hur jag ska svara på det. Visst pratar vi om personliga saker emellanåt, men i grunden för allt finns litteraturen. Vi vill att det ska bli bra. Resten är egentligen oväsentligt.
Så säger Kajsa Öberg Lindsten, Aleksijevitjs svenska översättare. Vårt samtal har kommit in på deras nära vänskap. Den som är så uppenbar när man ser dem tillsammans, hur de skrattar och ger varandra menande blickar.
Under Svetlanas fristadsår i Göteborg 2006-2008 satt de ofta på Caféva i Haga kring lunchtid och arbetade tillsammans. Svetlana Aleksijevitj, som inte lagar mat, tyckte att de hemgjorda sopporna påminde henne om dem hemma i Minsk; dessutom gillade hon att betrakta kaféets klientel. ”Människor som hör till olika liv och bakgrunder”, brukade hon säga. ”Ett demokratiskt kafé”.
En författare ska inte slita ut sig med att skriva rent, ansåg hon, inte ens de kortare tidningstexterna till GP – den uppgiften fick Kajsa som samtidigt översatte dem till svenska. Emellanåt behövde Svetlana diktera texterna åt henne, de gånger handstilen inte gick att tyda.
- Jag lyssnade, frågade om, översatte direkt. Och vi åt soppa, och vi grälade, för i början skrev hon så jävla långa krönikor, och det måste ju vara ett visst antal bokstäver i en tidning. Men hon är så receptiv. Till sist sa hon att hon förstår. Att det är som kammarmusik, och inte en fullskalig orkester. Det finns en annan journalistisk tradition i Ryssland än i Sverige. Som författare eller viktig journalist där skriver man alltid jättelånga artiklar med storslagna åsikter och proklamationer.Under den här vistelsen ville Svetlana gärna besöka sitt älsklingskafé, som hon i intervjuer har sagt sig sakna mer än allt annat med Göteborg förutom havet. Det fullspäckade schemat tog dock sin tribut. Efter en sista stadsexkursion då det shoppades presenter åt barn (hon har en dotter), barnbarn (en flicka på tio) och väninnor, fick det bli vila istället för soppa; den här gången.
Orden om att leva för litteraturen återvänder till mig när jag ser den Nobelprisbelönade författaren stiga upp på Stadsteaterns stora scen för sin intervju med GP:s kulturchef, Ingrid Norrman, inför fullsatt publik.
Skrivandet har inte varit gratis, säger Kajsa Öberg Lindsten. Fasansfulla vittnesmål om krig, övergrepp och katastrofer har tagit hårt på henne, och under sin frivilliga exil i protest mot Lukasjenkos diktatur, gick båda hennes föräldrar i Vitryssland bort. Svetlana är en rakt igenom litterär människa, som har satsat livet på sitt författarskap.
Jag tror att jag förstår vad hon menar.
Det blir tydligt under kvällen att Svetlana Aleksijevitj tar sig tid, att honinte tycker om att behöva avvisa människor som vill tala med henne. Det handlar om litterär trovärdighet, och för Aleksijevitj – som hänger sig så åt sin konst – betyder den allt.
Efter evenemanget samlas en skara människor bakom scenen för att mingla med författaren. Många har tagit med böcker att få signerade, andra står redo med mobilkameran. En av dem, en dam i 60-årsåldern, bokstavligen stjäl en selfie med Svetlana när hon är mitt i en underskrift av en annan beundrares bok. Det är svårt att inte le åt ivern; nästan som om Bono kommit till stan.
Skålceremonin som förberetts av Stadsteatern får vänta. Alla som närmar sig Svetlana blir sedda, var och en som kommit får sitt samtal. Det är viktigt för henne att finnas där för dem som vill prata med henne. Viktigt är också att Kajsa Öberg Lindsten ständigt står intill. Under de kommande tre dagarna ska de umgås oavbrutet, precis som under Nobelveckan i Stockholm då Svetlana Aleksijevitj inte ville ha en officiell tolk, utan någon som kände henne väl och kunde förmedla hennes värme. Någon som Kajsa.
Det är dem jag skriver om, förklarade hon för sin vän. Då kan jag inte komma i minkpäls och briljanter, och stöta bort människorna.
- Hon är hon alltid väldigt intresserad av dem hon träffar, säger Kajsa Öberg Lindsten. Ofta om folk inleder med att hylla henne, slutar det med att de sitter och berättar om sig själva. Intervjuer med pressen brukar bli sådana, det har jag varit med om ett otal gånger. Samtalet svänger utan att de märker förändringen.
Hur går det till?
- Det är ju det här att hon verkligen lyssnar. Genuint intresse är en bristvara. Det hon vill hitta när hon träffar människor är det innersta. Inte den där första tillrättalagda historien som alla har till hands om någon kommer fram till en och frågar om ens inställning till tiggare eller kärlek, eller hur man började med sitt yrke. Då har man ofta funderat på de ämnena och kommit fram till vilken bild man vill ge av sig själv. Sådant vill hon gå bortom.
En intervjuteknik bland journalister är att vara så neutral som möjligt i samtalen och inte gå i klinch med den man träffar. Att säga ”så intressant!”, hämta hem åsikten eller citatet som man ibland på förhand visste skulle dyka upp under intervjun. Så jobbar inte Svetlana Aleksijevitj. Hon intervjuar å andra sidan inte heller, åtminstone inte enligt egen definition. Hon ingår i samtal.
- Svetlana sänker rösten och med ens vill man berätta allting. Jag vet inte hur hon gör. Om jag visste det skulle jag naturligtvis själv börja skriva sådant och försöka efterlikna henne. En nyckel tror jag är att hon respekterar människors integritet. Man måste visa aktning för alla, säger hon ofta, och inte såra någon. De som hon intervjuar till sina böcker kallar hon privat för ”mina hjältar”. Det är inga intervjuoffer.
När Kajsas make Johan Öberg var kulturattaché i Ryssland åren 1994 till 2000, flyttade de till Moskva med ”katter, barn och alltihopa”. Att kulturarbetare och författare besökte familjens hem hände regelbundet, och de lärde snart känna Svetlana Aleksijevitj, som de också mötte ett flertal gånger på konferenser med organisationen PEN i vars Minsk-klubb Svetlana var medlem. Den sanna vänskapen skulle dock låta vänta på sig i ytterligare några år.
I januari 2000 återvände makarna Öberg, med katter och allt, till Göteborg, ungefär samtidigt som Svetlana Aleksijevitj gick i exil. Sex år senare, minns Kajsa, ringde Kulturförvaltningen och berättade att författaren hade fått ett fristadsstipendium på två år i Göteborg. Problemet var att hon inte talar engelska, så de kunde inte förstå henne, och hon kunde inte förstå dem.
- Men hon lyckades få fram i alla fall att hon känner två stycken som bor i Göteborg, och det är Johan och Kajsa Öberg. De frågade om jag kunde komma omedelbart och tolka. Då blev vi vänner, hennes svenska familj, kan man säga.
Många var naturligtvis nyfikna på den stora författaren som nu skulle tillbringa två år i Sveriges andra stad, och sin vana trogen, tog hon emot de allra flesta. Efter ett tag blev dock intervjuerna tämligen ensidiga – och förklaringen var enkel: I Sverige hade enbart två böcker av henne givits ut. En antologibok med utdrag från hennes verk, samt den stora klassikern Bön för Tjernobyl. Journalisterna, måna om att vara pålästa om sitt ämne, utgick därför alltid från någon av dessa, eller så frågade de helt enkelt om Lukasjenko.
På Bokmässan i Göteborg frågade Svetlana Aleksijevitjs litterära agent om inte författaren och översättaren kunde tänka sig att försöka hitta ett förlag som ville ge ut hennes tidigare böcker på svenska. Sagt och gjort: Duon tog sig an ärendet med största allvar, och gick på vandring mellan montrarna för att uppvakta de svenska bokutgivarna. Men vart de än vände sig fick de kalla handen. Ingen nappade.
- Något förlag hade fått reda på att hon så småningom skulle skriva en bok om kärlek och sa att den boken är vi intresserade av, DET är sånt som går att sälja. Men det där om kvinnor i krig? Nä … Vad konstigt, sa Svetlana till mig, är inte svenskarna intresserade av att läsa om kriget? I andra länder brukar det vara intresse för just den boken. Jag sa att jag inte visste. Kanske är det för att vi inte var med. Men det var faktiskt märkligt ändå.
Lyckligtvis vände vinden. I och med Ersatz utgivning av hela hennes katalog samt den senaste dokumentärromanen Tiden Secon Hand (2013), är svenska nu ett av blott tre språk som Svetlana Aleksijevitjs samlade verk finns släppta på. Vi, tillsammans med fransoserna och tyskarna, kan numera känna oss lyckligt lottade.
– Jag tänkte läsa Kriget har inget kvinnligt ansikte, säger amerikanskan Rachel Donadio från New York Times när jag frågar henne om förberedelserna inför sin mastodontintervju med författaren, men den var omöjlig att få tag på i engelsk översättning. Visserligen gick det att köpa ett begagnat exemplar av utgåvan från 1987 på Amazon – för 1 700 dollar!
Journalisten kan trösta sig med att de samlade verken ska ges ut av Random House i USA, det första släppet Tiden Second Hand redan om en månad. Från att ha varit i relativ skugga under 1990-talet och början av 00-talet, med bara 144 utgivningar världen över under 30 års skrivande liv (nyutgåvor inräknade), har Svetlana Aleksijevitj äntligen börjat bli en författare som kan läsas överallt och av alla.
Två såta vänner som inte lär jubla åt den utvecklingen? Aleksandr Lukasjenko. Och Vladimir Putin.
Under ett snabbesök i secondhandbutiken Ebbes hörna dagarna före Svetlanas ankomst, söker jag efter hennes böcker i hyllorna men hittar inga. Möjligen är ryskspråkiga genier heta i Majorna (här syns inte heller Dostojevskij, Tjechov, Gogol, Pusjkin eller Tolstoj, dock en gulnad utgåva av Gorkijs Mina universitet), eller så har butiken bara inte placerat hennes verk bland skönlitteraturen. Fenomenet känns igen från Göteborgs Stadsbibliotek, där Bön för Tjernobyl hittas på hyllplats P.08 – kategorin Teknik, industri och kommunikationer, underavdelning Energiförsörjning (det är sant!).
Däremot finns hos Ebbes någonting så besynnerligt som en antologi med sovjetryska vitsar från 1900-talet, utgiven på Ersatz, Svetlana Aleksijevitjs svenska förlag. Den är förstås oemotståndlig.
”Sovjetunionens sex budord”, ströläser jag. ”1. Tänk inte. 2. Om du tänker, tala inte. 3. Om du talar, skriv inte ner det. 4. Om du skriver ner det, publicera det inte. 5. Om du publicerar det, använd en pseudonym. 6. Om du inte använder en pseudonym, bli inte förvånad.”
Det är inte lika roligt som det är träffsäkert, och inte lika träffsäkert som det är djupt sorgligt. Få kapitel i litteraturhistoriska översiktsverk rymmer så många självmord och avrättningar, flykter och olyckor som dem om den forna Sovjetunionens författare. ”Att vara författare i Ryssland är en extremsport”, sa Vladimir Sorokin när jag intervjuade honom för några år sedan.
Svetlana Aleksijevitj är rolig på riktigt. Det är kanske svårt att tro när man bara har läst baksidorna på hennes böcker och inte har hört henne tala. Mitt i allt nattsvart elände (”böcker som man måste ta sats för att läsa”, säger en fransman som jag möter utanför Stadsteatern efter tisdagens evenemang – det är på pricken det), flikar hon in en anekdot om hur en grupp ryska, kvinnliga soldater får en förvånad anmärkning från sin befälhavare: ”Ni har fått tapperhetsmedalj allihop – och så är ni rädda för möss!” Och i en intervju med GP:s kultursida 2013 beskriver hon Vitrysslands diktator Lukasjenko som ”ett skilsmässobarn som spelar ut sina föräldrar mot varandra”, apropå hans smörgåsbordspolitik med inslag av nationalism, stalinism och socialism.
Liksom hon levandegör det stora hos de maktlösa, visar hon det lilla i maktens män. Det är därför hon är så oerhört farlig, tänker jag, och det är också därför hon är så viktig.
För någon månad sedan fick hon för första gången på flera decennier framträda offentligt i Vitryssland – en frist som Nobelpriset köpt henne – men böckerna får fortfarande inte ges ut i hemlandet. I ett långt förord till Kriget har inget kvinnligt ansikte ställer hon sig frågan varför hon alltid hamnar i den sortens konflikt med makthavarna. Anledningen, tror hon, är att de är rädda.
Jag spelar inte bara in, jag söker rätt på människosjälen och följer den dit där lidandet gör en stor människa av den lilla människan. [...] En stor idé kräver små människor. Den har ingen nytta av att de blir stora, för det är onödigt och obekvämt. De blir för arbetskrävande att hantera. Men jag söker efter dem. Jag söker efter små människor som är stora.
Gabriel Byström känner väl till Aleksijevitjs förtjänster. I dag är han kanalchef för P4 Skaraborg, men när Svetlana Aleksijevitj kom till Göteborg 2006 som fristadsförfattare hade han just påbörjat sin tjänst som som kulturchef för Göteborgs-Posten. Han skulle således, fram till det att han slutade på tidningen 2015, komma att läsa och ge synpunkter på nära 100 kulturtexter av den redan då världsberömda författaren som snabbt värvades till redaktionen.
- I grunden är hon en fantastisk journalist. Nyfiken ... lyssnande, och klok. Orädd. Helt orädd.
På morgonen har han liksom många andra träffat författaren på tu man hand. Nu sitter han intill mig under seminariet som Göteborgs universitet anordnat till hennes ära i natursköna Jonsered, dagen efter evenemanget på Stadsteatern.
– Vad hade vi vetat om de kvinnliga soldaterna på Sovjetsidan om Svetlana inte skrivit Kriget har inget kvinnligt ansikte? Ingenting. Eller i varje fall inte mycket. Hon har en förmåga att bygga helheter utifrån mosaik, och ger röst åt den lilla människan på ett sätt som den stora litteraturen bara kan när den är som allra bäst, tillägger Gabriel.
Inomhus surrar det av den här sortens samtal i dag, om politiken, litteraturen och kriget. Och utomhus, i det partillska Shangri-La som är Jonsered om sommaren, är det så idylliskt vackert, att poeten Bengt Berg under pausen säger att det inte är rätt av platsen att konkurrera med Värmland på det här sättet. Herrgårdens veranda vetter mot sjön Aspen, som har sin ljusaste ljusblå färg på sig i dag och bidrar till den overkligt fridfulla utsikten – en altartavla av prins Eugen som blivit besjälad och fått liv.
Det ÄR overkligt i dag. Dels förstås för att Svetlana Aleksijevitj är här. Men hon är inte den enda namnkunniga i Jonsered. På verandan bakom mig sitter Olga Sedakova, en av vår tids största ryska poeter, och röker cigariller med en litteraturvetare från Minsk (som stoppar mig med digitalkameran innan jag ska in i huset; fåfängt börjar jag släta till luggen, men märker att linsen riktas nedåt. Det är min fluga hon vill föreviga. ”Beautiful” säger hon och går vidare).
Här ses också redan nämnde Bengt Berg, författaren Marjaneh Bakthiari, och Jurij Zisser, grundare av Vitrysslands största fria nyhetssajt Tut.by. Och bland talarna hittas Svenska akademiens ständiga sekreterare Sara Danius, som i sitt timslånga framförande analyserar Svetlana Aleksijevitji en europeisklitterär kontext. ”Det mest intressanta jag hört om mitt arbete på 40 år”, blir Nobelpristagarens omdöme.
Kort sagt: Det är ett illustert sällskap, en fullkomlig armada av svensk och slavisk kulturelit. Ett myller av helskägg och glasögon, som visserligen är välvilligt inställda och trevliga, men som man ändå ogärna vill råka säga någonting enfaldigt inför. Ju längre seminariet fortgår, desto större kan prestationsångesten bli.
Lyckligtvis är jag inte här för att prata. Jag är här för att hålla snattran och observera på avstånd. Intervjuer med Svetlana Aleksijevitj finns det gott om – särskilt efter i dag, då snart sagt varje kulturjournalist nordväst om Partille får sina trettio med mästaren. Med New York Times Frankrike-korrespondent Rachel Donadio, som flugit hit enbart för intervjun (hennes fotograf bilade upp från Köpenhamn), sitter hon i flera timmar.
Men ibland faller ödets patiens inte som man tänkt sig. Strax före lunchtid hamnar jag fyra meter från Svetlana Aleksijevitj i den utöver oss tomma matsalen på Jonsereds herrgård, och plötsligt blir det otroligt märkligt om jag skulle strunta i att gå fram och presentera mig.
Jag ser mig omkring. Tolken Vadim Belenky syns ingenstans, inte heller de två översättarna Johan Öberg och Kajsa Öberg Lindsten. Borde jag ändå?
Svetlana Aleksijevitj står och tittar ut genom fönstret när jag sträcker fram handen och berättar vad jag heter. För att vara helt säker på att hon förstår, upprepar jag förnamnet.
Hon ger mig ett varmt handslag och möter min blick, vänligt; säger ingenting.
Det är förståeligt. Kanske till och med klokt.
Tobias kan ju betyda vad som helst.
Hon sneglar bort mot husets innandöme, troligen efter översättarvännerna. Vi kommer inte längre än så i vår kommunikation. Sekunden efter exploderar rummet av vänskapliga skratt och vitsigheter på ryska när resten av middagssällskapet ansluter sig till oss. Svetlana dras bort av de vitryska vännerna Julia och Jurij, och ögonblicket är över.
Men så har jag i alla fall mött henne. På riktigt mött henne.
Vad kort hon är i verkliga livet, minns jag att jag tänker. Till och med i höga klackar.
När Svetlana Aleksijevitj själv talar gör hon det med färre ord än de andra seminariedeltagarna, men med minst lika stor pondus. I slutanförandet delar hon med sig av de viktigaste lärdomar hon erfarit under det livslånga arbetet med boksviten Utopins röster.
Hon lutar sig fram i soffan och greppar mikrofonen. Inte för att hon behöver den. Den lågmälda rösten, som vännen och översättaren Kajsa Öberg Lindsten berättat om, hade utan svårighet nått alla i salongen.
- Det var när jag var ung, börjar hon. Jag ställde en väldigt dum fråga till en kvinna: Vad var det hemskaste som hände i kriget? Jag minns att hon tittade på mig. Inte som på ett barn, utan på någonting som är till och med närmare naturen än så. ”Vad tror du att jag kommer säga?”, frågade hon. ”Att det är skrämmande att dö? Nej. Vi var ett folk som inte var rädda för döden. Det mest skrämmande, det var att behöva ha på sig manliga underkläder i kriget.”.
Svaret fick henne att förtränga många dumheter som hon lärt sig vid universitetet. Sanningen, förklarar Svetlana Aleksijevitj, är inte en enda stor. Den är många små.
- De var beredda att dö för moderlandet, säger hon, bara inte i de kalsongerna.
Fakta: Svetlana Aleksijevitj
Född: 31 maj 1948 i Ukraina
Bor: I Minsk, sedan 2011, dit hon återvände efter att ha arbetat i exil sedan 2000. Genom organisationen The International Cities of Refuge Network fick hon en fristad först i Paris, sedan Göteborg och därefter i Berlin.
Familj: En dotter, två barnbarn
Utgivning: Utopins röster - Historien om den röda människan. I sviten ingår Kriget har inget kvinnligt ansikte (klar 1983, gavs ut 1985) om kvinnornas erfarenheter i Röda Armén, De sista vittnena (1985), om barns erfarenheter av kriget, Zinkpojkar (1989), där soldater och deras mödrar vittnar om Sovjetunionens krig i Afghanistan. En rättegång mot Aleksijevitj och hennes bok Zinkpojkar inleddes 1992 i Minsk men åtalet lades ned. 1993 kom Förförda av döden, 1996 Bön för Tjernobyl, med vittnesmål om tiden efter kärnkrafthaveriet i Tjernobyl. Den sista boken i sviten Utopins röster är Tiden second hand som kom 2013, om livet efter Sovjetunionens upplösning.
Aktuell: Nobelpristagare i litteratur 2015.Besökte Göteborg 3-5 maj 2016
