”Det räcker inte med att kämpa mot dåligt klädda jihadister i Syrien om man i nästa stund skakar hand med välklädda jihadister i Saudiarabien”. Nej, dessa rader har inte skrivits av en modebesatt kulturkritiker som förläst sig på Pierre Bourdieu, utan av författaren och krönikören Kamel Daoud, mannen bakom den omtalade boken Fallet Meursault. Boken som bygger på en mycket thrillerartad, filosofisk uppgörelse med Albert Camus Främlingen och som fick Frankrikes Goncourtpris för bästa debutroman2014 och hyllades världen över. Men det dröjde inte länge förrän Daoud hamnade i en mycket hetsig debatt i samband med den massiva våldtäktstragedin i Köln. Daoud hade nämligen förkastat sexismen och den sexuella misären inom islam. Han stämplades genast som islamofob. Men som Daoud hävdar: ”Islamofobin är ett ord som uppfunnits av blinda som vill förbli blinda”.
Nu har Mes indépendances, ett urval av hans vassaste och mest poetiska krönikor kommit ut i Frankrike. Daoud skrev under åren 2010 och 2016 en krönika om dagen, ibland även upp till tre, fyra. Varje dag försökte han greppa världen, skaka om den, ja rentav omskapa den likt Sisyfos i ett evinnerligt återuppvaknande. Här finns också hans sista krönika, ty efter Kasseldebatten bestämde han sig för att ge upp krönikeskrivandet och endast skriva romaner.
Jag slukar glupskt vartenda ord, för här finns många djupa tankar kring islam och islamism, kolonialism och neokolonialism, våld mot kvinnor, de intellektuellas roll, attentaten i Paris, den arabiska våren, situationen i Syrien och högerextremismens segertåg genom världen. Här finns också reflektioner kring konsten att skriva en stark krönika. Det är som pilbågsskytte. Man måste spänna bågen, sikta rätt och släppa pilen så snabbt som möjligt. För att klara detta behöver man ha mod, övertygelser, samt en klar och tydlig fiende.
Och vem är Daouds uttalade fiender? Extremister av alla slag. För Daoud finns det exempelvis ingen skillnad på franska högerextremister och salafister. Båda tror på genetisk renhet. Båda drömmer om svunna tider. Jeanne d’Arc i det ena fallet, Kalifatet i det andra. Båda är rädda för den andre och delar upp världen i inhemsk/utländsk eller haram/halal. Varför inte börja tala om Marine Laden och Bin Le Pen?
Men Daoud ger sig även på det arabiska folket i stort när han hävdar att den arabiska världen inte var redo för revolutionen och att den inte kommer att kunna leva i fred så länge den förväxlar bibelvers och svärd, religion och politik, kalifat och kalkyler. Revolutioner kan avkolonisera, men de kan också förvärra saker. För vad tjänar revolutionen till om man i ett demokratiskt val, väljer en icke-demokratisk regering? ”Det är svårt att frigöra folk som betraktar sina fotkedjor som smycken”, skriver han elegiskt.
Daoud är även hård mot det egna hemlandet, Algeriet. Det är ett land som inte vet vad det vill, som är nostalgiskt över nostalgin. Ett land som varken är en diktatur eller en demokrati, eftersom regeringen använder sig av islamismen för att hålla människorna i schack. Varje ord har två sidor, tre betydelser, fyra synonymer och fem järnkulor knutna kring fotleden. Oljepengar går till fickpengar. Annat är det med Qatar som har förvandlat sitt land till ett multinationellt företag, eller med Fatwa Valley i Saudi-Arabien, som styr över såväl väst och öst.
Daoud zoomar ofta in på enskilda individers öden, som till exempel Farkhunda Malikzada, den afghanska kvinnan som stenades, styckades, brändes till döds och kastades i Kabulfloden den 18 mars 2015, under en polismans passiva blick. Han spekulerar kring hennes sista tankar, hennes smärtor och rädslor. Hennes brott? Hon var kvinna. Om man inte frigör kvinnorna, kommer mänskligheten aldrig vara fri, konstaterar Daoud.
Hans styrka, är att han till skillnad från radikala islamkritiker som Adonis och islamromantiska tänkare som Tariq Ramadan, bygger sina argument på tydliga fallstudier, i en stil som skulle kunna beskrivas som ”dokumentär poesi”. Men han ändrar ofta stil. Ibland försöker han lösa moraliska problem genom att skapa fiktiva dialoger mellan olika personligheter. Ibland använder han sig av en gammalmodig, sagoberättande stil, som lite ledigt översatt kan lyda: ”De som bringar sin näring ur vatten heter fiskare, de som när sig med jorden, heter jordbrukare, de som lever av elden är metallarbetare. Vilka försöker sälja vinden? Religiösa extremister”.
Här finns också extremt vemodiga passager över den egna farfaderns död, han som en dag bestämde sig för att han hade lika många dagar kvar att levasom antaletklyftor i en apelsin. Han inmundigade dem försiktigt, en om dagen, tills döden omfamnade honom. Daoud skriver också oändligt vackra och mobiliserande krönikor om individer som stått upp mot regimer, satt igång revolutioner, dött för att andra skall få leva. ”Att vara fri är ibland svårare än att vara död. Att dö tar i regel bara en sekund, men friheten kan ibland ta ett liv att erövra”.
En av vår tids största intellektuella stjärnor har uppstått på vår himmel. Låt oss hoppas, att han trots alla fatwan kommer fortsätta skriva som han gör, för skrivandet är den bästa kampen mot idiotin. Det enda problemet med terrorister och andra idioter, skulle jag vilja säga, är att man paradoxalt nog måste vara en smula intelligent, för att förstå att man är en idiot.
