Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ann Rosman

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Deckare som inbjuder till sträckläsning

I Ann Rosmans nya deckare finns ingen tid för vardagligt tjafs. I stället inbjuds till sträckläsning i historiska vatten.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

En Marstrandsdeckare som utspelar sig på Orkneyöarna? Ja, faktiskt. I Ann Rosmans sjätte bok med Karin Adler i huvudrollen får Göteborgspolisen ta sig an ett fall som direkt leder utredningen långt bort, i både tid och rum. En svensk segelbåt hittas på drift utanför Orkneyöarna och visar sig tillhöra en pensionerad dykare från Marstrand. På båten finns ingen besättning, däremot spår av blod. I samma vatten förliste 1916 det brittiska krigsfartyget HMS Hampshire och, inte så oväntat, tyder allt på ett samband mellan händelserna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Rosmans deckarformel är på intet sätt unik, men det är också ett recept hon behärskar. Efter inledande prolog från första världskriget fortsätter berättelsen med nutid varvat med återblickar från sjuttiotalet. Researchen kring dykningens historia och diverse experiment inom branschen är imponerande, vilket får sin förklaring i efterordet. Där får jag också klart för mig att delar av historien och miljöerna är hämtade från verkligheten. Rosman är noggrann in i minsta detalj och som läsare får man snabbt förtroende för hennes kunskap.

Att författaren kan segla är ingen vild gissning.

Som i alla moderna kriminalromaner ingår även en dos av polisernas vardagsstress och småbarnsliv, men i Vågspel tar detta befriande lite utrymme. Det finns liksom inte tid för en massa tjafs; Rosman har så mycket annat att berätta. Visst, Karin är gravid och mannen som är kvar hemma är orolig för henne. Hon skickar någon hälsning via sms och sen är det inte mer med det. Desto mer i stället av sjögång, dyknoja och ö-mystik. 

Boken inbjuder till sträckläsning och särskilt dykarnas öde under expeditionen 1977 är svårt att släppa. Det är också den delen av berättelsen som stannar kvar; här kommer vi nära de utsatta dykarna och är med under svåra arbetsförhållanden. Trånga och fuktiga båtutrymmen, hierarkin ombord, panikkänslor på havsbotten och i tryckkammaren - här behövs inga mord för att skapa obehag och spänning.