Att en deckare inleds med en blodig och detaljerad stridsscen är kanske inte unikt, men det är onekligen sällsynt när författaren är kvinna. Vi har våra mer eller mindre medvetna förväntningar när vi slår upp en bok och det är riktigt härligt när dessa ställs på ända, som i Fyra dagar i Kabul.
Debutanten Anna Tell vet uppenbarligen vad hon talar om när hon låter sin huvudperson Amanda Lund presentera sig från fältet i Afghanistan; bara någon som själv varit på plats och känt jorden och andats luften kan förmedla känslan så trovärdigt. Författaren är statsvetare och kriminalkommissarie, men har ett förflutet inom Försvarsmakten med operativt arbete utomlands.
Bokens hjälte Amanda är förhandlare och på uppdrag i Afghanistan när två svenska diplomater kidnappas i Kabul. Problemet är att hon saknar någon att förhandla med – och att det verkar vara fler som vill hitta diplomaterna. Det blir en hel del action, men framförallt politiskt spel på hög nivå när Amanda och hennes kolleger försöker reda ut en ganska invecklad och spretig historia. Fallet har kopplingar till Stockholm och i Sverige planerar man för statsbesök från just Afghanistan och vill därför tysta ner allt som kan störa mötet.
Tell är bra på miljöer och har känsla för dialog. Tempot är uppskruvat från start men kommer av sig en aning i alla turer mellan polisens arbete i Stockholm och krisen på ambassaden i Kabul. Slutet är knappast överraskande, men vägen dit ofta både intressant och spännande. Framförallt är det uppfriskande med nya perspektiv, miljöer och människor. Det finns lite att jobba på med personskildringarna och vissa porträtt blir irriterande stereotypa, vilket är synd på bra material och idéer. Vad gäller Amanda Lund gör hon precis som alla andra polishjältar bland dagens debutdeckare: annonserar att hon kommer tillbaka. Fyra dagar i Kabul är föga förvånande den första boken i en planerad serie om förhandlaren.
