Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Nora Szentiványi debuterar på svenska med romanen "Lägenheten". Den utgår från hennes mormors liv i Ungern. Pressbild.

Debutant 2019: Mormor blev kvar i Ungern

Ett ungt par flyr från Budapest med sitt lilla barn. Ensam kvar i den gemensamma bostaden blir barnets mormor. I debutboken "Lägenheten" utgår Nora Szentiványi från sin egen mormors liv – hon som fick stanna i Ungern.

Lägenheten är minimal, egentligen alldeles för liten för fyra personer. Bara två personer kan sitta i köket och äta, endast tallrikarna får plats på bordet – men maten på spisen når man praktiskt nog när man sitter vid bordet.

Här, i den spartanskt inredda bostaden, lever det unga paret och deras dotter tillsammans med mormodern. Ända tills de – utan att berätta något för henne – en dag 1970 packar en resväska, påbörjar ett avskedsbrev som aldrig blir fullbordat, och brådstörtat lämnar Budapest och Ungern för ett nytt liv i den fria västvärlden.

- Många har nog ett behov av att skriva om flykten och jag har också lust att skriva mer om det ämnet. Men jag tror att det jag skriver om i grund och botten handlar om skuld och sorg, säger Nora Szentiványi.

Misstänkliggjordes efter flykten

Hur förhåller man sig till den som blir kvarlämnad? Till den anhöriga som fortsätter att leva i en diktatur, som visserligen blir misstänkliggjord i förhör – men faktiskt inte vet någonting om flykten – och efter den första chocken fortsätter att leva det lilla livet på samma sätt som hon alltid har gjort? Det är ett ämne som Nora Szentiványi uppehåller sig vid i "Lägenheten", boken som tog fyra år att bli klar med och som har varit tuff att skriva.

- Jag känner mig som svensk helt och hållet, med bara det lilla extra att jag kan ungerska och har en ungersk mormor. Men min existens är på något sätt baserad på att mina föräldrar gjorde det här valet och att hon blev kvar. Det uppbrottet, den sorgen och den skulden ligger alltid i botten, säger hon.

Vi talas vid per telefon. Nora Szentiványi bor sedan många år tillbaka i Norge och gav först ut "Lägenheten" på norska – men betonar hur konstigt det kändes för henne att först skriva på norska och sedan jobba om texten till svenska.

- Det var förfärligt. Jag tycker att den här texten är jättejobbig att arbeta med, jag blir illamående, jag blir alltid det av mina texter. Jag ville bara vara färdig med den, men det tog jättelång tid, konstaterar hon.

Kluven till Ungern

"Lägenheten" är till stor del självbiografisk, men Nora Szentiványi har "fabulerat lite grand" för att göra texten till mer än bara dagboksanteckningar. Precis som jaget i boken har hon också en kluven relation till landet Ungern. Redan på sidan tre skriver hon: "Det är kanske lika bra att jag säger det med en gång: Jag tycker inte om att vara här. Jag tycker inte om det här landet. Jag tycker inte om människorna, vad landet har gjort med dem."

- Jag har ett jätteambivalent förhållande till Ungern. Det är helt genomgående för mig. Därför tänkte jag att jag aldrig skulle skriva om Ungern. När någon påstår att jag är ungersk är det som att de drar i min identitet, i min tillhörighet. Jag vill vara svensk, så var det från början för mig.

I en kort scen i boken följer det åttaåriga barnbarnet med sin mormor för att handla i Budapest. Hon förstår språket, tonfallen och uttrycken – och blir chockad av hur meningarna som är överlastade med hövlighetsfraser aldrig uttrycker någon äkta värme. "Jag kysser Edra händer", säger den tonårige grannpojken när han möter mormor i trappen. "Han är inte snäll, tänker åttaåringen. Han säger Jag Kysser Edra Händer och låter inte ens vänlig."

"De sämsta sidorna"

- Det jag tänker mycket på med Ungern är vad det gör med ett folk att ha varit förtryckt. Man ska naturligtvis inte vara för generaliserande, men förtryck tar tyvärr fram de sämsta sidorna hos folk, säger Nora Szentiványi.

I dag är mormor död och lägenheten såld. Nora Szentiványi hann aldrig visa henne boken och är inte säker på att mormor skulle ha förstått vad den skulle vara bra för.

- Hon hade aldrig tyckt att hennes liv kunde vara intressant att skriva om. Men jag tycker att jag har fått respons på det från läsare, någon sade "alla har en mormor och de flesta människor lever ju sådana där små liv", kanske inte riktigt så trånga liv som min mormor, men ändå.