Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det sista Daniel Yousefi vill är att bli betraktad som något slags expert på flyktingkrisen.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Debutant 2019: En pizzaugn mitt i helvetet

Daniel Yousefi debuterar med en dokumentärpoetisk skildring från de grekiska flyktinglägren. Han gör det bitvis i versaler och trots att han inte alltid tycker sig ha rätt att skriva om dem.

"Den åttonde kontinenten" heter boken som refererar till en plats som inte finns.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

- Det är metaforiskt. När man pratar med folk är en landmassa att vara på det enda som de vill ha, säger Daniel Yousefi.

I sin text frilägger han detaljer och skeenden som gör att lägertillvaron kommer närmare än i mediernas rapportering. Här finns zon B för de skabbsmittade liksom en kyrkogård för namnlösa där man begraver ett oidentifierat lik av en flicka som spolats iland.

Mycket är hemskt, men två händelser griper tag som exempel på det euforiska och fantastiska i att över huvud taget leva: dels en fotsbollsturnering som arrangeras i ett av lägren, dels den lerugn för pizzagräddning som någon förmår bygga.

- En sak som man tänkte på var att folk ändå kunde prata och skratta och hålla humöret uppe. Men jag talade med en läkare från Läkare utan gränser lite om det, hon sade att det hos många bara är posttraumatiskt stressyndrom. Hon sade att de flesta fått ganska grova men.

- Jag tror att till och med jag hade något sådant när jag kom hem. Jag blev sjuk och hade väldigt svårt att sova, vaknade mitt i natten, och stängde in mig mycket.

Talar farsi

Daniel Yousefi talar farsi, persiska. Från januari till juni 2016 tolkade han åt i huvudsak afghanska flyktingar framför allt i transitlägret Moria på ön Lesbos men han besökte också andra läger, däribland ett av de allra värsta: Idomeni vid gränsen till Makedonien.

- Det var som en undergångsscen. Som jag minns det nu var det bara ett slagfält av lera, tält och eld.

Han reste till Grekland för att skriva men kunde inte göra det där och då. Han försökte men lade ner. Inget blev bra. "Den åttonde kontinenten" är i stället tillkommen drygt ett år efter hemkomsten och även om han hade några inspelade intervjuer och fotografier som stöd hämtade han det mesta ur minnet. När de få anteckningar han gjort försvann med en stulen väska var det ingen större förlust.

- Den här resan var så märklig i sin grund. Jag tror att det var något med själva situationen och att ge sig in i den. Att leva där var väldigt livsdefinierande.

- Jag har alltid avskytt att jobba, med där kunde jag göra 14-timmarspass utan problem, det gav så mycket. Samtidigt har jag föräldrar som flydde Iran/Irak-kriget och det blev en ganska lätt kedja att följa. Vad hade hänt om de hade stannat och valt att fly nu i stället? Hade jag suttit i en av de här plasthyddorna?

Viktigt och meningslöst

Själva lägerarbetet beskriver han som både viktigt och meningslöst. Det han kunde hjälpa vissa människor med var att förstå vad de ville säga. Ändå blev han kvar mycket längre än vad han hade tänkt och utvecklade också en allergi mot ordet "volontär".

- Jag vill inte förknippas med det. Jag upplevde att det var en del, i synnerhet amerikaner, som kom för att turistvolontära, som var där i en eller två veckor för att sedan kunna åka hem och berätta vilken god människa man är. Det är konstigt att det kan finnas ett sådant behov av att visa sig altruistisk.

Tonade ner sig

Daniel Yousefi gör sitt bästa för att tona ner både sin person och sina personliga bevekelsegrunder i en text som han någonstans tycker kanske borde ha formulerats av den som varit flykting själv. Den sista tredjedelen av boken är skriven i versaler, ett resultat av att komma hem till Sverige och uppleva att ingen riktigt lyssnade och att så många redan trodde sig veta hur lägertillvaron såg ut.

- Jag försökte tvinga mig själv att skriva så enkelt och orört som möjligt, att skriva precis som det var, utan floskler. Jag antar att man väljer den form som känns ärligast mot själva tematiken, men det är heller inte så att man sitter och väljer, säger han och tillägger:

- Jag vill verkligen inte ses som något slags expert på flyktingkrisen. Jag hoppas att det som står här är allmänmänskligt på något sätt.