Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Livet vid havet. Havet har varit svenskarnas kontakt med omvärlden, gett oss försörjning och möjlighet till äventyr. Så är det inte längre. Däremot har vi tagit över vattnet på ett annat sätt idag, med våra drygt en miljon fritidsbåtar.

De vill skriva havets historia

Det är via havet som svensken har haft kontakt med världen. Henrik Arnstad har läst boken som vill skriva havets historia.

Bok

Genre: Sakprosa
Författare: Simon Ekström, Leos Müller
Titel: Sjövägen till Sverige: från 1500-talet till våra dagar
Förlag: Roos Tegner

Det var inte länge sedan sjömansvisorna ständigt återkom inom den svenska populärmusiken. Artister som Evert Taube, Lasse Dahlquist och Harry Brandelius var omåttligt populära då de sjöng om havet, fartygen och sjömansäventyr, vemod och slit på oceaner och i fjärran land. Dan Andersson diktade om jungman Jansson, som överger sin flickvän Stina för att gå till sjöss; redan friskar morgonvinden, sista natten rullat undan och Constantia ska gå:

Och som morgonstjärnor blinka, säj, så bultar väl ditt hjärta,
vänd din näsa rätt mot stormen och sjung hej-å-hå!

Havet, skeppen och sjöfarten har länge varit en starkt bidragande faktor till den svenska identiteten. Vårt land är nästan en ö påpekas i en ny forskarantologi; Sjövägen till Sverige: från 1500-talet till våra dagar, redigerad av etnologen Simon Ekström samt historikerna Leos Müller och Tomas Nilsson.

Havet var ett hot

Det är via havet som svensken haft kontakten med världen. Handelsskepp, krigsfartyg och fiskeflottor fick samsas med senare tiders färjor, passagerarfartyg och fritidsbåtar. Samtidigt har havet separerat Sverige från övriga Europa, kontinenten, vilket skänkt svenskarna en ö-mentalitet. Havet var även ett hot – det var sjövägen fientliga flottor riskerade dyka upp och utgör fara för riket.

Men denna historia är märkligt frånvarande i det allmänna svenska historiemedvetandet och även underrepresenterad inom historisk forskning, varför den nya antologin utgör viktig och spännande läsning. 

Det återstår mycket få sjömansvisor på de svenska topplistorna 2016. Man kan tro att svenskarna har glömt havet, även i sjöfartsstäder som Göteborg. Ändå finns havet ständigt närvarande i Sverige. Vasamuseet är Sveriges överlägset mest populära museum, med över en miljon besökare per år. Båtklubbar myllrar längs våra kuster. Så vad var det som hände – och när hände det?

Vi blev ett land-Sverige

Under århundraden var Sverige en maritim statsbildning, där rikets västra och östra del hölls ihop via Östersjön. Men 1809 förlorades Finland och Sverige omvandlades, från ett sjörike till dagens land-Sverige mellan Östersjön och Västerhavet, skriver författarna. Dock förblev sjönäringen viktig även efter 1809 – den nådde till och med en högkonjunktur efter 1945.

Det besegrade Tyskland försvann som sjöfartsnation och Sverige kunde fylla tomrummet, då efterkrigstidens ständigt växande ekonomi krävde oceangående distribution. Sverige såg en stor expansion av den oceangående flottan och det var en gyllene period för svenska rederier. 

Det oceangående tonnaget ökade från 43 procent 1937 till 82 procent 1960 av det totala svenska tonnaget, skriver författarna. Göteborgsrederier som Broström och Transatlantic var verksamma i linjesjöfart samtidigt som Göteborg var Sveriges största hamnstad. Göteborgarna fann arbete på varvet eller gick till sjöss.

Mormors bror Charles

I min egen släkt återkom ständigt historierna om mormors bror Charles, som var stilig steward på Svenska Amerika Linien och berättade fantastiska ting om livet på andra sidan oceanen. Inte att undra på, att det kändes skojigt, att lyssna till Evert Taubes sång Eldarevalsen, när den hade anknytning till den egna familjeerfarenheten:

När jag började segla till sjöss i maskin
var jag trimmer på Aileen Allannah.
För jag lämna en trålare i Aberdeen
och fick tjangsen att mönstra med samma.


Via fartygen fick de unga svenskarna en globaliserad och internationell erfarenhet, som Taube sjunger om i samma visa:

Jag har seglat med britter och yankees och allt,
ja, med tyskar, ja, med portugiser,
det var hemskt när man gick utan hyra och svalt
och fick smörj av Antwerpens poliser.


Eftersom sjöfart är en naturligt globaliserad industri, så var det inte märkligt i att förändringar småningom ryckte undan benen på näringen i Sverige. Många redare hade räknat med att världen för alltid skulle drivas fram av billig olja från Mellanöstern, skriver författarna. Men 1973 kom oljekrisen. Broströms led hårt av sjöfartskrisen på 1970-talet. 
Ägandet av Eriksbergs varv i Göteborg ställde till stora problem. Svenska staten famlade lika problematiskt som företagarna och Sverige förlorade till stor del kontakten med havet. Varvet på Eriksberg levererade sitt sista fartyg 1979 och få unga får idag utlopp för sin äventyrshunger genom att gå till sjöss. Sjömansvisan för därmed en tynande tillvaro. Den känns antik.

Havet lever i nya former

Men havet lever kvar i nya former. Samtidigt som sjöfartsnäringen nästan försvunnit, går det väldigt bra för Göteborgs hamn, med cirka 11 000 fartygsanlöp om året. Forna tiders kustsamhällen – som traditionellt varit fattiga och ointressanta glesbygder – gentrifieras med rasande fart och blir tillhåll för samhällets allra rikaste. Bohuskustens fiskesamhällen förvandlades till havsnära och svindyra lekplatser för den övre medelklassen, precis som de tidigare så fattiga skärgårdsöarna utanför Stockholm. Svindlande belopp betalas för små fiskebodar, som förut förföll. 

Gamla industriområden med kajer, hamnar och varv omvandlas till fashionabla bostadsområden, skriver författarna. Samtidigt som världens femte största handelsflotta i princip utraderats, äger 696 000 svenska hushåll tillsammans över en miljon fritidsbåtar (en aktivitet som för övrigt konservativt behållit sjömanskapets traditionella maskulinitet – det är mannen som är kapten och styr snipan, medan hustrun står i fören och bär av mot bryggan). Vad är allt detta?

Nostalgiskt skimmer

Havet och sjöfarten har bäddats in i ett nostalgiskt skimmer, som återfinns exempelvis i den massindustri som tatuering blivit. Var och varannan svensk har ankare, fartyg och annat maritimt inristat i själva huden. Det havsnära arvet förblir därmed en del av svensk identitet, trots att varven stängdes för länge sedan och skönheten m/s Gripsholm ligger på havets botten utanför Sydafrika. Där vilar hon symboliskt, detta fartyg som för så många svenskar innebar själva drömmen om havet och äventyret.

Men drömmar har en förmåga att stiga upp, åter till ytan. Havet fortsätter att locka, om än i romantiserad form. Det känner jag själv, då jag står vid rodret i min egen lilla segelbåt s/y Pelikanen, och skrålar den gamla sjömansvisan om the bonnie ship the Diamond:

Captain Thompson gives the order
To sail the ocean wide
Where the sun it never sets, my lads
Nor darkness dims the sky
For it's cheer up my lads! Let your hearts never fail!


Kalla mig söndagsseglare, om du vill. Men mitt hjärta bultar lika hårt, som någonsin jungman Janssons. Så vänd din näsa rätt mot stormen! Och sjung hej-å-hå.