Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

De slutade tjöta och bara lyssnade

Det finns två olika sätt att förhålla sig till South by South­west, skriver GP:s Jan Andersson efter ett par dygn på världens största musikfestival.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det finns två olika sätt att förhålla sig till South by South­west och allt som händer under den här veckan i Austin, förutsatt att man lyckas pressa tillbaka sin flyktinstinkt och inte reser hem redan efter ett dygn.

Man kan gå omkring och småsura över alla lockande panelsamtal, spännande band och sköna artister som man missar. Det är fullt begripligt och dessutom lätt hänt med tanke på det enorma utbud av intressanta programpunkter som festivalen hela tiden erbjuder, mer eller mindre dygnet runt. Hur prioriterar man mellan ett öppet samtal om musik med Nile Rodgers, en klubbspelning med Solange och ett fett utomhusgig med den bredbente Garth Brooks och 50 000 fans i cowboyhatt?

Men det småsura alternativet är inte bara trist, det är ett extremt dumt förhållningssätt då inte ens tio personer med gemensamma krafter, fyllda av lokal energidryck och i fotriktiga boots skulle klara av mer än att skrapa den här festivalen på ytan.

Bättre då att fokusera på de artister och band som man faktiskt inte har missat (2 000 bokade musikakter gör att jag inte ens har funderat på film-, humor- och den interaktiva festivaldelen vilka utgör SXSW:s tre andra ben). Artister som Albin Lee Meldau.

Souligt tryck

Ebbot Lundberg, Anna von Hausswolff, salige Freddie Wadling och andra får ursäkta, men jag tror inte att jag någonsin har hört en göteborgare med sådant souligt tryck i rösten förr. På allvar. Herrejesus vad han sjunger!

Det sköna är att de flesta i publiken, som på komediklubben Esther’s Follies här i Austin tidigare i veckan, ofta inte har en aning om vad som väntar. De bara sitter där. Medan Albin Lee Meldau långsamt skrider till verket.

Precis bakom mig satt två amerikaner som hade läst om honom någonstans och i SXSW:s mördande konkurrens valt att ge Majornamannen en chans. De var inte helt nyktra och deras tålamod tycktes begränsat när Albin och bandet allt för länge kämpade med en frustrerad scentekniker för att ställa in ljudet.

Tog in allt

Jag trodde att de skulle gå. Men de stannade kvar, och inte bara det, de slutade tjöta och bara lyssnade. På Albin. På Kalle Stenbäcken, Simon Andermo och Simon Söfelde i bandet. De tog in varenda sekund.

Efteråt flög de upp på fötter och såg ut att vilja applådera hela natten. ”So he’s from Sweden...?” frågade en av dem. ”Yep!” svarade jag lite Texasnonchigt. ”From Göteborg!”

Inte hade jag velat vara någon annanstans än på Esther’s Follies just då. Lika lite som jag hade bytt bort min utflykt dagen efter till Willie Nelsons ranch en timme öster om Austin.

På besök hos Willie

Där spelade ett 30-tal americana- och countryartister i Willies egen lilla westernstad. Det kändes lika overkligt som det var fantastiskt att få se snart 84-årige Willie Nelson spela fem meter ifrån mig. Lite knarrig och förvirrad, såklart, men störtskön.

Mer om det och hela SXSW kommer i ett söndagsreportage framöver.