Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

David Zimmerman: Louise Glück och sanningen

Hur ska man läsa dikter skrivna nära den personliga erfarenheten? Poeten och Lyrikvännen-redaktören David Zimmerman skriver om Nobelpristagaren Louise Glück och hennes relation till dikten, mysteriet och sanningen.

Kan dikter komma fram till något? Ger de oss svar på alla de livets gåtor som konsten gång på gång säger sig brottas med? Kan de nå fram till en sanning? Nej, skulle de flesta svara. Inte Louise Glück. ”Konstens källa är erfarenheten”, skrev hon i essäsamlingen ”Proofs & theories” från 1994, ”men slutprodukten är sanning”.

Men denna sorts sanning är, föga oväntat, inte den sanning som logiken, vetenskapen eller statistiken sysslar med. Så vad rör det sig om?

Jag vaknade för tre nätter sedan mitt i natten och tänkte på just Glück. Jag hade drömt att jag plötsligt befann mig i ett vackert, för mig okänt, landskap. Kuperat, människotomt, med molnskuggor som drog över fält, popplar och blåsiga lövverk. Märkligt nog var det kliniskt tyst. I min hänförelse inför skönheten förstod jag att det här var scenen där jag skulle rannsaka mitt liv. Gå till botten med allt. Mitt liv var plötsligt ett fladdrigt föremål som ändrade form och inte gick att hålla fast. Sedan släppte det och föremålet blåste bort i vinden. Jag kände en ofantlig lättnad så stark att jag vaknade.

LÄS MER: Glädje när poeten Louise Glück fick sitt Nobelpris

Att jag då genast tänkte på Glück beror på att jag tyckte mig ha upplevt den där isande kombinationen förut, de blåsande vindarna, allvaret och friheten – i hennes dikter. Dels för att hon är så bra på skönhet, hon kan beskriva oktobers nya klarhet med en enkelhet och exakthet som få andra kan: ”Ljuset har förändrats / tonen C är stämd mörkare nu”. Dels för att hon är så besatt av rannsakandet och jagets upplösning.

Jag läste Glück först när Ramús gav ut ”Averno” 2017, översatt av Jonas Brun. Boken arbetar med just skönhet och rannsakning, med arkaiska och klassiskt lyriska dikter som skrivna i en annan tid. Glück kan lätt framstå som besatt av att klarlägga sitt personliga liv: den kyliga relationen till sin mor, sin döda syster, sin skilsmässa. Är det vad hon menar med ”sanning” – alltså att reda ut och klargöra sina erfarenheter?

Dikten kan aldrig spegla det verkliga fullt ut. För Glück är konst snarare ett mikroskop än en spegel, den kan fixera en detalj och illuminera den.

Nej, för trots sin läraktiga ton och sättet som hon kargt och svalt levererar betraktelser och påståenden på, som påminner om sådana fakta, söker hon något annat. ”Världen är i rörelse, därför / oläslig” påminner hon i ”Averno”. Dikten kan aldrig spegla det verkliga fullt ut. För Glück är konst snarare ett mikroskop än en spegel, den kan fixera en detalj och illuminera den.

Ta dikten ”A work of fiction” i hennes senaste bok ”Faithful and virtuous night”(2014), där jaget efter att ha läst en roman går ut i natten och tänder en cigarett ”för att distrahera sig”: ”But who would / see this light, this small dot among the infinite stars?” frågar dikten. Varpå den avslutas med att pricken åtminstone är ”inside me now, / which the stars could never be.”

Ett privat ögonblick avskärmas och kastas samtidigt ut i universum.

LÄS MER: Detta är Louise Glück

Det påminner om hur Harry Martinson kunde dubbelexponera universums gåtfulla struktur mot ytan på en liten kolbit. Glück är på samma sätt som Martinson en poet som arbetar med precision och utvidgning. När hon skrev i den tidigare nämna essäsamlingen om George Oppen, en poet som är mycket viktig för henne, benämner hon just det: ”precision står inte i motsättning till mysterium”.

Personlig erfarenhet är en ”konsten källa” och nödvändighet. Utan att ha sett smärta och upplevt dess blanka tystnad skulle inte dessa dikter kunna ha skrivits.

Det är också i ljuset av detta som jag ser hennes till synes så privata vittnande ta plats. Den personliga erfarenheten är en ”konsten källa” och en nödvändighet. Utan att ha sett smärtan och upplevt dess blanka tystnad skulle inte dessa dikter kunna ha skrivits. Utan Glücks kompromisslösa blick på verkligheten och dess både komiska och smärtsamma detaljer skulle dikterna sakna relevans. Jag tänker så ofta på dessa rader ur ”Ararat” (2019), översatt av Stewe Claeson, som spänner mellan just det erfarna och det okända:

”Jag föddes med en kallelse:

att vittna om

de stora mysterierna.

Nu efter att ha sett

både födelse och död vet jag

att dessa bär vittnesbörd

inte till mysterier utan

till den mörka naturen –”

LÄS MER: ”Att förneka döden” av Louise Glück

Poängen är att poesins metod inte är personlig. Den innebär emellertid att poeten gång på gång får offra dessa personliga minnen åt det opersonliga och kalla material som en tryckt dikt till slut blir. Ett objekt tillhörandes ingen.

I stället tycks sanningen höra till de okända landskap som dikten, detta objekt, kan få läsaren att föreställa sig, träda in i, och där få vara både sig själv och något okänt samtidigt.

Eller som Glück skriver i ”Averno”: ”Man finns som stjärnorna finns, / delar deras stillhet, deras ofantlighet”.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.