David Lagercrantz | Det som inte dödar oss
David Lagercrantz | Det som inte dödar oss

David Lagercrantz | Det som inte dödar oss

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Socialisten Stieg Larssons romantrilogi har tagits över av den bildade aristokraten David Lagercrantz och Mikael Blomkvist gömmer sig inledningsvis i sängen med brittiska deckare. Millennium, den radikala kvalitetstidskriften, är konkursmässig, uppköpt och utslätad av ett norskt tidningskonglomerat. Steglöst har handlingen både utanpå och inuti romanen flyttat in i 2010-talet och bara Lisbeth Salander är sig lik. Lika arg, lika sur och lika suverän.

Det är dags för David Lagercrantz omsusade uppföljare till Stieg Larssons Millennium-trilogi. Projektet och mottagandet är som en spegel av det medielandskap som är romanens. Där pengarna går in går vettet ut. Samtidigt tappar världen sina proportioner. Varför väcker David Lagercrantz så starka känslor?

ANNONS

Läs också: Lagercrantz: Som en feber i kroppen

Jag blev förvirrad redan i våras när upphetsade röster började höjas mot att hans Zlatanbiografi var en litterär bearbetning och inte en återgivning ord för ord av vad Zlatan själv sagt. Hur menade alla dessa indignerade personer, vad var Lagercrantz funktion om inte att göra just det han gjorde: det vill säga göra en superhjältes historia till litteratur? Vad var meningen med en biograf, om inte just att bistå med det språkliga?

Lika förvirrad har jag varit inför den vrede som från första stund riktats mot författaren för hans vidarediktning av Stieg Larssons Millennium-trilogi. Vad då? Litteraturen – inte minst deckargenren – vimlar ju av bearbetningar. Se bara, för att ta de två mest näraliggande exemplen, alla Martin Beck- och Kurt Wallander-filmer, där manusförfattarna lånar ur originalverkens persongallerier och samtidigt berättar helt nya historier. Eller, för att gå till den svenska litteraturhistorien: en roman som Gun-Britt Sundströms För Lydia, baserad på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, eller Bengt Ohlssons Augustprisade Gregorius, baserad på en annan Söderberg-roman: Doktor Glas.

Vad är skillnaden, undrar jag, och hur kan Maj Sjöwall och Henning Mankell – av alla – med att veva mot Lagercrantz: Han har sålt ut hela sin trovärdighet, påstår Mankell i Svenska Dagbladet. Det är förfärligt", utbrister Sjöwall i samma tidning.

ANNONS

Jaså. Verkligen? Hur då?

Klart däremot är att det handlar om pengar, och att det självklart är ett av förlagets motiv till att tillfråga Lagercrantz om att skriva den här romanen. Men det är väl bara fullt logiskt i en tid där ekonomiskt kapital går före andra former av värde och där framgång allt oftare räknas i klick och marknadsundersökningar. Och det kan knappast Lagercrantz heller prata sig ur (även om det är ett kritiskt tema i romanen), när han i lanseringen försöker göra en grej av att han suttit och skrivit romanen på en dator utan internetuppkoppling av rädsla för hackers och risken för att romanen ska spridas innan boken är tryckt.

Där går han med på att göra sin roman till en företagshemlighet, ungefär som sker med de matematiska formler och den möjliga artificiella intelligens som spelar en sorts huvudroll i deckarintrigen. Och det är där jag känner att jag som kritiker ska bjuda motstånd. Inte mot det litterära projektet som sådant, men mot föreställningen om att det vore katastrof om texten spreds före boken, som vore den en vara bland varor.

Helst skulle jag också vilja undvika alla jämförelser mellan Stieg Larsson och David Lagercrantz (deckargenren är nedlusad av formuleringar som utmäter vem som är störst bäst och vackrast – vem som tillhör eliten, drottningarna, suveränerna). Men det är omöjligt. Lagercrantz roman ligger så inbäddad i Stieg Larssons litterära universum, att jag inte kan läsa den som en fristående text. Det är inte en perspektivisk lek, som Halmar Söderbergparafraserna För Lydia och Gregorius. Det är faktiskt rätt och slätt en fjärde roman i Stieg Larssons millennie-serie, författad av David Lagercrantz.

ANNONS

Och den står sig väl, även om det inte är den bästa romanen i serien, till det är språket – i synnerhet inledningsvis – alldeles för garderat, för att inte säga garnerat med negationer och modalitetsmarkörer (det kryllar av försiktiga väl, lite, nog). Istället för att som Stieg Larsson skriva rakt och skarpt och låta misstänksamhet spela mot tillit, integritet mot inställsamhet, så vill Lagercrantz fördjupa bilden av karaktärerna, i synnerhet då av Lisbeth Salander. Och den fördjupningen (bland annat ett plågsamt samtal om Salanders uppväxtförhållanden mellan reportern Mikael Blomkvist och Salanders älskansvärda före detta gode man, Holger Palmgren) är helt överflödig. Att vilja ge en större bild, är att utmana Lisbeth Salanders integritet och vända henne ut och in på ett sätt som vetter mot det snaskiga. Bättre är det i dialogerna, där tonsäkerheten är större, karaktärerna tydligare och genrens bladvändarmotor klart kännbar.

Slutet är öppet och vill och orkar Lagercrantz finns det mycket – inte minst presentationen av Lisbeth Salanders onda tvillingsyster och ett sexårigt matematiskt geni – som talar för att det kommer mer.

.

Ämnet

Med David Lagercrantz Det som inte dödar oss fortsätter Norstedts utgivningen av Stieg Larssons Millenniumböcker om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Ingrid Bosseldal läser årets på förhand kanske mest omskrivna bok.

ANNONS

Skribenten

Ingrid Bosseldal är kulturskribent och lärare och medverkar regelbundet på GP kultur. Recenserade senast Ylva Mårtens bok Vad säger barnen ?

ANNONS