Man kan undra över tajmingen när det kommer en nära 300 sidor tjock bok om 68-rörelsen, skriven av en filosof som för ett par år sedan skrev ett verk som i stort sett förbigicks med tystnad. Den gången handlade det om Nietzsche och var kritiskt.
Här har vi en som vågar utmana och ställa problem under debatt. En som framträder som privatlärd utanför systemet. David Brolin heter han och är bibliotekarie i Göteborg och har varken disputerat på Nietzsche eller 68:orna.
Det är eventuellt litet synd. Styrkan i den nya boken, Omprövningar, är en ihärdig problematisering av den kritiska vänsterrörelsen i Sverige för snart 50 år sedan med dess herkuliska ambitioner.
Brolin gör rakt igenom kyliga observationer av det glödande engagemanget under strömkantringarnas år. Framställningen triumferar inte över haverierna, men är heller inte nostalgisk över en tid som flytt utan sakligt redovisande, mycket detaljrik och ägnar sitt ämne 754 fotnoter. Den vänder och vrider på frågorna om demokrati, utopi, elitism och konjunkturburna ställningstaganden och de intellektuellas ansvar. Varken ämne eller författarhållning har särskilt gott arbetsväder på de samtida akademiernas historiskt filosofiska fakulteter, tilltufsade som de är av nyttoperspektiv och jakt på anslag och gångbar forskning.
Men kanske är det synd att boken inte konfronterats med denna akademiska seminarievärld som skulle kunna åstadkomma den kritiska prövning av teser, påståenden och antaganden som flödar ur Brolins arbete.
Bokens inledning och presentation är inte helt lyckad. Författaren kommer med fickorna fulla av preciseringar, påpekar å ena sidan och å andra sidan och klargör rimliga ambivalenta hållningar till det manliga generationsupprorets år och de olika reaktioner och förhållningssätt som konvulsionerna mötte. Det är kanske inte bästa sättet att kroka fast läsare som inte har egna erfarenheter eller minnen från tiden då det begav sig.
Svårigheterna att hantera det laddade året ”1968” har fått historikern Jens Ljunggren att något uppgivet likna det vid en hal tvål. Det är träffande och Brolin citerar det tidigt i sin framställning. Men det kortet kunde han gott ha väntat med att spela ut.
I inledningen möter vi som sig bör också det för den fortsatta framställningen centrala begreppet ”renegat”. Det är laddat med betydelser som signalerar Avfälling, Överlöpare, Trosförnekare. Segrarna i de ideologiska striderna använder det för att stämpla de otrogna. Beroende på varifrån ”avfallet” kommer kan det förstås vara såväl negativt som positivt laddat. Det kan ju vara en framsynt och djärv uppgörelse som får renegaten att ta steget från trygg hemhörighet till utsatt outsiderroll.
Brolin har klar blick för detta och hans utförliga studie kännetecknas av generellt av en saklig öppenhet. Där finns så gott som inga av de brösttoner och moralismer som kan frodas när de efterkloka sitter med facit i hand och talar historien till rätta. Den hållningen legitimerar hans omfattande genomgång och gör hans positionsangivelser värdefulla.
I viktiga avseenden förmår han både nyansera bilden av det historiska skeendet och förklara hur rörelseenergin kunde bli så stor som den blev. Han lyckas också med sitt begrepp ”fogytor” se hur det som kan te sig som totala brottytor mellan position före och efter epoken -68 i många fall låter sig läsas av som prövande nyorientering med tidigare grundvärderingar något så när intakta.
För August Strindberg är ungdomen vårens planta. Jag associerar till hans tidiga mästerverk Mäster Olof med dess kamp mellan reformister och revolutionärer och dess slutreplik ”Avfälling!” riktad från Gert Bokpräntare mot Olof. 68-rörelsen är i mycket en het ungdomsrörelse och som sådan förutbestämd att svalna. Märkligt då att så mycket kom att bestå av progressiv framtidstro hos så många. Det är i sig ett tecken på att där fanns fog i analysen och att den var välgrundad när väl de retoriska utspelen övergavs samtidigt som strömhoppen högerut i stort sett uteblev trots att sanningarna om Kambodja, Vietnam och Kina avslöjades.
Den invändningen är betydelsefull när det gäller de ofta torgförda åsikterna om att vänster blir höger med tiden. Brolins genomgång visar att värdegrunden om ekonomisk och politisk demokrati förvisso inte stod på 80-talets politiska dagordning men att den likväl inte övergavs av merparten av dem som var engagerade radikaler 15-20 år tidigare. Engagemanget klingade av som Kjell Östberg konstaterar i sin bok 1968 – när allting var i rörelse. Men de som var med behöll trots sin överbudspolitik i stor utsträckning sina värderingar.
Det förhållandet är dock inte poängterat i Brolins bok som i stället koncentrerar sina fallstudier på ett litet om än intressant generationsurval av revisionister, omprövare och konvertiter.
De är författaren Lars Gustafsson, ”Herr” som han kallar sitt fiktiva jag i en av sina underhållande 70-talsromaner, historikern Håkan Arvidsson, en skarpsynt redaktionsmedlem i tidskriften Zenit, den produktive idéhistorikern Svante Nordin, som inledde sin karriär som osentimental utrensare av de otrogna för att nu gå i mål som konservativ bildningsaristokrat, KFML:aren och sedermera professorn i ekonomisk historia Bo Gustafsson, som vi kom att kalla Sossebosse, den intellektuelle tidskriftsmakaren och samhällsjournalisten Göran Rosenberg som med tiden blev Jan Stenbecks man och kil in i massmedia och så trotskisten Klas Eklund som rörde sig kvickt och lätt i sektvänstern för att ta vägen över socialdemokratin och slutligen (?) bli chefsekonom på SE-banken.
Som empiriskt material för slutsatser om den intellektuella tendensen i det som utgjorde brottet med 68-rörelsen och formeringen av en ny ideologisk samtidskänsla håller inte det lilla urvalet. Men var och en i gänget är symtom på ändrade vindriktningar och också företrädare för grundläggande kritisk prövning av den vänster som de alla med Lars Gustafsson som undantag tillhört och spelat en betydande roll i.
Brolins material ger viss missvisning när det gäller tidens tendenser. Hans analyser av fotarbetet hos dessa manliga unga självmedvetna intellektuella är i sig upplysande och i flera fall intressant djupgående kring inte minst frågan om vänstern och elitismen och därmed också om vänsterns demokratiska underskott. Men som bygge för att bära upp en epokbeskrivning är det alltför rangligt.
Dessutom är det en brist i boken att kvinnorörelsen inte ägnas någon uppmärksamhet. Det skulle ha relativiserat en del av perspektiven i historieskrivningen.
Vi som var med kommer att ha kompletterande och olika önskemål beroende på regionala olikheter i offensiven, segrarna och nederlagen i de lokala upprorens tid. Brolin ägnar till exempel större utrymme åt den överspända maoistiska studentvänstern än åt fastare grundat arbete som det i Göteborg med dess kontakter med det stridbara Hamnarbetarförbundet och tidens strejkrörelse. En förbindelse som gick utöver den celldelningens sociologi där vänstern förökade sig i nya bokstavskombinationer. Men det är en annan historia.
.
Ämnet
David Brolin är idéhistoriker och bibliotekarie i Göteborg. Men boken Omprövningar. Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal har han kartlagt 68-rörelsens intellektuella positionsförflyttning.
Skribenten
Tomas Forser är professor emeritus i litteraturvetenskap och kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Skrev senast om nättidskriften Tankeverksamheten.
