Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

David Bowie - tillräckligt nyfiken för att dö ung 69 år gammal

Fredrik Sundh: Bowies alla gestalter gäckar, rinner som fin sand mellan fingrarna.

När den slocknade tonårsstjärnan Marc Bolan omkom i en bilolycka 1977 dök David Bowie, svårt nedgången av framför allt kokain, upp på begravningen i grå kostym och vidbrättad hatt. Bolan och Bowie var vänner sedan 60-talet, uppvuxna i ett swinging London. Men där Marc Bolan (omsjungen av Bowie som Lady StardustZiggy Stardust-plattan) inte längre haft något substantiellt att krama ur sina tre ackord var David Bowie på väg att ännu en gång stöpa om rockmusiken från sin exil i Berlin tillsammans med Brian Eno.

Bolan dog för evigt ung, Bowie hade det svåraste kvar – att leva utan att åldras. Det blev en artistisk knackig resa men man får nog säga att han till sist nådde fram.

Att sammanfatta en nästan fem decennier lång musikalisk och konstnärlig gärning är omöjligt. Bowies alla gestalter gäckar, rinner som fin sand mellan fingrarna. Jag scrollar planlöst genom albumen på Spotify, vill lyssna på något men vet inte vad, hitta något som sammanfattar Bowie men vet inte vad.

Till slut sätter jag på den tjugofemte och sista skivan Blackstar, ett album som får nya innebörder när man nu vet att det spelades in samtidigt som Major Tom var på väg att lämna sin omloppsbana runt jorden för gott.

Bowie släppte albumet bara för några dagar sedan på sin 69-årsdag och somnade in två dagar senare. Har man någon gång känt att Bowie inte berör på djupet bakom alla masker är detta sista verk desto mer drabbande. Det är Bowies avskedsord vi lyssnar till, hans noggrant orkestrerade testamente. Döden som konst med samma självklarhet som livet självt.

Look up here, I´m in heaven

I´ve got scars, that can´t be seen

David Bowie med alla sina artistiska lappkast har ibland lite slarvigt liknats vid en kameleont, slarvigt eftersom kameleonten smälter in i sin omgivning. Men är det något Bowie inte gjorde vara det att smälta in; på 70-talet drev han ständigt artisteriet till sin spets bara för att tröttna och låta det övergå i något annat. Folksångaren och hippien på Hunky Dory blir Ziggy Stardust, vänder honom ryggen och sjunger plastic soul på Young Americans och blir The Thin White Duke för att sedan landa i Berlin och den där trion legendariska elektroniska album inspelade i Hansastudion. Karriären så långt kulminerar i gulfärgad kalufs och monsterframgångar med Let´s Dance, följd av Serious Moonlight Tour som nådde Ullevi sommaren 1983.

Bowies 70- och tidiga 80-tal är sönderanalyserat men det är ett stycke musikhistoria, ett utkast och inte så sällan mall för punk, new wave, electronica, goth. Om Beatles gick från Love me do till Sgt. Pepper´s på fem år hastar Bowie ett decennium senare från Ziggy Stardust till Low i ett musiklandskap som blivit oerhört mycket större och mer upptrampat än Beatles 60-tal som liksom bara låg och väntade på att låta sig definieras.

Det är en rasande imponerande bedrift, ett kreativt längdhopp av Bob Beamonska mått. Ingen har varit i närheten av Bowies skaparflöde, ingen har som Bowie gång efter annan lösgjort sig ur sina egna bojor och omformulerat sig själv.

Kanske är det också Bowies frenetiska och rastlösa sökande under 70-talet som gjorde det svårt för honom att landa i ett avdrogat och välmående, men artistiskt sömnigt, 80-tal och ett piggare men mer ängsligt sneglande 90-tal. När Bruce Springsteen byggt hela sin karriär på kärleken till rötterna och okonstlad genuinitet och verkat i en musikalisk fåra som varit hyfsat plöjd och intakt sedan Born to Run, var det en omöjlig nöt att knäcka till och med för Bowie hur man går vidare i en karriär som byggt på ständiga gränsgenombrytningar.

Att David Bowie fick till något slags omstart som artist under 00-talet handlar kanske om att han till slut började tittade tillbaka på sin karriär, att han på något sätt tillät sig att laborera med de pusselbitar han byggde sitt 70-tal med. På de båda albumen Heathen (2002) och Reality (2003) lät han för första gången sedan 1980 års Scary Monsters städsla gamla parhästen och producenten Tony Visconti och tillsammans gjorde de en dubblett skivor som formligen osade av Bowies 70-tal utan att tappa kontakten med samtiden.

Hur återstoden av 00-talet skulle låtit om Bowie inte drabbats av hjärtattacken 2004 kan man bara gissa sig till, rimligen hade han inte kunnat gå iland med hur många Heathen som helst.

Nu försvann Bowie istället in i tystnaden och den mer eller mindre självpåtagna mystiken och kom inte att sjunga en ton offentligt efter en välgörenhetsgala 2006 där han gjorde Changes ihop med Alica Keys, än mindre låta sig intervjuas.

När David Bowie till synes återuppstod från de döda med The Next Day för tre år sedan var det på nytt en Bowie som återanvände sig själv tillsammans med Visconti i kontrollrummet och när den första överraskningsglädjen hade lagt sig var det ytterligare ett habilt Bowiealbum men inte så mycket mer.

Men Bowie hade alltså mer i sig och låste in sig i en studio med en jazzorkester (och naturligtvis Tony Visconti; vad har inte denne man betytt för Bowies revitalisering som artist när slutkapitlen nu ska skrivas?) och bestämde sig för att landa så lång bort från rocken som möjligt. Simmande i oceandjupa referenser och med nyupptäckt uppfinningsförmåga och aldrig sinande nyfikenhet får musiken till slut gå vart den vill.

Det är gripande installationer på liv och, bevisligen, död. Musikaliska vävar i många fall så fria från konventioner att man tänker på Scott Walkers mest svårgenomträngliga utflykter. Och ändå flyter allt så porlande lätt och självklart.

Slutackord av en man som förblev tillräckligt nyfiken för att 69 år gammal dö evigt ung.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.