David Batra: "Jag hade inte kunnat leva med en människa som inte hatar rasism"

David Batra frågar receptionisten på Hotell Opalen om man kan få en kopp kaffe. I kväll ska han köra sin provföreställning av "Elefanten i rummet - han som är gift med henne" på Mimers hus i Kungälv.

Men innan dess ska en 39-årig man stjäla en lastbil i Stockholm och plöja nerför Drottninggatan och David Batra möjligen tänka att han är glad att hustrun Anna inte är statsminister.

– Janne Josefsson berättade att Rolling Stones levde rövare här på 60-talet, säger han och slår sig ner i en soffa med sitt kaffe.

"Säpovakter överallt"

Hur mycket rövare David Batra levt här under sina frekventa besök på Opalen Comedy Club genom åren är en av de där frågorna man först efteråt kommer på att man borde ställt, men missat eftersom man varit så förundrad över att det möjligen sitter en blivande herr statsminister mitt emot en.

– Det är inget jag går och känner riktigt. När du säger det på det sättet är det svårt att ta på allvar. Men det är ju sant, så är det ju. Samtidigt skulle det kanske inte innebära någon jätteskillnad mot nu. Anna jobbar redan jättemycket och det är Säpovakter överallt men visst, det skulle väl skalas upp ytterligare någon nivå.

Träffades på fest

Anna är hustrun och livskamraten Anna Kinberg Batra, Moderaternas partiledare, som David träffade på en fest som ingen av dem hade tänkt gå på. De hamnade i köket som man gärna gör, pratade med varandra halva natten och blev förälskade. Och året var …?

– Åh, nu kommer jag få skit här … när fan var det? Det var väl hösten 1997 tror jag, så det är snart tjugo år sedan. Det var bra att vi pratade om det nu för det måste man ju fira i sådana fall. Eller om det var 98 …? Hon var lite hobby-politiker på den tiden men det var inte mer än så. Man såg ju inte det här komma, det kan jag säga …

Pappan förälskade sig i Sverige

David Batra är till hälften indier, till hälften lundensare. Pappan växte upp med en vattenbuffel utanför dörren, började skolan som fyraåring och var färdig fil. kand. när han var 19. Lånade pengar till en båtbiljett till England, fick stipendium till Kanada och kom i luciatider så småningom till Lund på ett halvårs forskarutbyte. Fyra luciors änglasång fick honom att inse att han landat i paradiset. Historien hade varit ännu bättre om en av luciorna varit Davids mamma men henne träffade han lite senare. På en fest naturligtvis. Oklart om det var i köket.

Så vår skånske indier har halva släkten i Indien och har på nära håll följt hur landet utvecklats.

– När jag växte upp och vi besökte Indien var det verkligen ett u-land. Min generation, alltså min pappas syskonbarn, har pluggat på universitetet och känner att de absolut inte behöver sticka från Indien som pappa gjorde. Vill de jobba på Microsoft finns större och bättre anläggningar i Indien än i USA.

Kusinen från Lund blev akademiker också han.

– Ja, det kan man ju säga även om jag har ju inte doktorerat tre gånger som min pappa, jag orkar knappt gå till doktorn.

Delade på segern med Johan Glans

David Batra tog en civilekonomexamen men det var egentligen ganska pliktskyldigt. Sista åren på universitet hade han börjat med standup och betade av tentorna lite med vänsterhanden. Han var helt inställd på att det var komiker han ville bli sedan han varit med i en revy på gymnasiet.

Hösten 1994 såg han en annons i Sydsvenskan för en tävling i standup på Hotell Kramer i Malmö. Han gick hela vägen till final och där väntade en blond kille från Eslöv som hette Johan Glans och som skulle bli Davids nära vän och svenske favoritkomiker. De delade på segern och konferenciern Lennie Norman tog med de bägge protegéerna till Norra Brunn i Stockholm veckan därpå.

Snart 23 år senare har David Batra blivit en av landets mest uppskattade komiker med tv-program som Räkfrossa och Kvarteret Skatan på sitt cv jämte böcker om dammludd, medverkan i TV4:s Parlamentet och P1:s På minuten. Men det är fortfarande ståuppkomiken som är kärnan och det som David Batra brinner för.

Blir roligare med åren

– Jag har pratat mycket med min pappa om varför det är så kul med ståupp. Som forskare satt han uppe halva nätterna med penna och papper och grubblade över olika problem när jag växte upp. På det viset är det jag gör väldigt likt, jag kan också sitta uppe om nätterna och grubbla över mina manus och flytta ett ord hit eller dit.

Men där pappan testade sina tankar i labbet kliver sonen upp på en scen i en liten källare på någon studentförening och testar idén han pillat med halva natten på en publik. Kanske funkar den, kanske inte. Då är det bara att gå hem och skriva om.

– Och PANG, den känslan när det funkar och publiken skrattar och man känner att de fattar hur jag tänker och man får den här samhörigheten - den är helt oslagbar, det är den som får en att älska det här.

Om man blir roligare med åren? Definitivt, tycker David Batra som själv känner att han blev rolig kanske 2008 efter att ha hållit på i nästan femton år. Innan dess vågade han inte stå och gräva i sina egna tillkortakommanden eller nojor och hitta det som är komiskt där.

– En 19-åring kan ju inte skämta om ångesten över att inte få barn eller tusen saker som bara kommer gratis ju äldre man blir. Så länge man bara har förmågan att hitta på roliga skämt tror jag att man göra det här ganska länge.

Svensk humor funkar i Indien

Efter alla år på landets standupscener borde David Batra kunna doktorera i hur svenskarnas humor ter sig i olika landsändar. Det är bara det att det inte finns några skillnader.

– Folk frågar alltid om det men det är ju inte så. Man skrattar åt samma saker. Jag var i Indien där ståuppscenen bara exploderat de sista åren och uppträdde i Delhi. Gick upp med översatta skämt från typ Norra Brunn och det funkade så in i helvete. I Indien! Då kände jag att det är humorn som skiljer oss från djuren, det är definitionen på civilisation liksom. Att man skrattar på ett okontrollerat sätt, tittar på varandra och möts i det. Det är primalt nästan. Där tror jag att humorn har en otroligt viktig enande funktion. Man kan tycka olika och ha olika bakgrund men har man skrattat tillsammans har man kommit väldigt långt.

Hösten 2014 aviserade M-ledaren Fredrik Reinfeldt sin avgång. Det började talas om gruppledaren Anna Kinberg Batra som en möjlig efterträdare och till slut gick det inte längre för David Batra att inte låtsas om elefanten i rummet, det var ju han som var gift med henne. Drygt två år senare har de första trevande skämten om detta växt till föreställningen Elefanten i rummet som har turnépremiär i höst och som David nu provspelar på olika mindre scener i landet.

Komikerns uppgift är ju att häckla makten, inte vara gift med den kan man tycka. Finns det ingen risk att hans manöverutrymme som komiker kringskärs av Annas uppdrag?

– Som det känns nu så tror jag inte det. Jag tror att de flesta begriper att vi är två vuxna människor med två olika jobb och sätt att se på verkligheten.

Och vad den möjligen blivande herr statsministern i soffan mitt emot själv röstar på är höljt i officiellt dunkel.

– Jag är väldigt glad att det är så. Man är inte en del av något slags partiapparat.

"Kan inte säga att jag ogillarJimmie Åkesson"

Det har blåst kring Anna Kinberg Batra den senaste tiden apropå Moderaternas hållning gentemot Sverigedemokraterna. Hon är ju kontroversiell tycker många (”oh ja”), det funkar kanske inte att ställa sig på scenen och uteslutande skämta om att hämta dottern hos barnvakten och Anna hos livvakten?

– Nä, så är det ju men jag har alltid haft ganska mycket skämt som egentligen är ganska politiska. Så kommer det vara i den nya showen också. Politik är ju ofta inte så roligt men när man lyckas göra det roligt är det väldigt kul. När jag körde föreställningen i går skämtade jag om nästan alla partiledare.

Det finns ett Youtubeklipp från 2012 där David debatterar med Jimmie Åkesson. Ironin och sarkasmen från den skånske indiern strilar över SD:s partiledare som surt regn.

– Jag har exakt samma uppfattning om Sverigedemokraterna i dag men jag kan inte säga att jag ogillar Jimmie Åkesson som person eller de som röstar på Sverigedemokraterna. Det är bara en väldigt liten kärna som är riktiga rasister, de flesta andra är oroliga och missnöjda och vill ändra på Sveriges inriktning och det kan de ju få vilja. Däremot hatar jag rasism och främlingsfientlighet. Det har man en plikt att stå upp mot.

Genomförde showen - trots attacken i Stockholm

Men det somliga menar varit en utsträckt hand från Moderaterna till Sverigedemokraterna är ingen laddad fråga hemma vid familjen Batras köksbord.

– Nej, det är det inte. Jag hade inte kunnat leva med en människa som inte hade hatat rasism. Sedan kan man ju diskutera vad som är taktiskt rätt och fel. Kommer det funka bättre att samtala och diskutera politik med SD? Jag vet inte. Det lämnar jag med varm hand över till Anna och andra politiker.

14.53 får polisen ett larm från Drottninggatan och snart sitter en nation i chock och sorg framför tv-apparaterna och försöker greppa vad som hänt. När Stefan Löfven lägger ner sin blomsterbukett utanför Åhléns undrar jag vad David tänker på uppe i Kungälv. Om han överhuvudtaget genomför föreställningen.

Nästa dag mailar han att han funderade på att ställa in men i stället bestämde sig för att gå ut på scenen innan showen och prata om händelsen med publiken och hålla en tyst minut.

”Efter det genomförde vi föreställningen och det blev efter omständigheterna en fin stund tillsammans. Rädslan och obehaget fick inte ta över, då vinner ju terroristerna.”

Har man skrattat tillsammans har man kommit väldigt långt. Visst var det så han sa?

Fredrik Sundh