Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

David B (Pierre-François Beauchard) | Epileptisk

David B (Pierre-François Beauchard) | Epileptisk

David B tecknar berättelsen om sin familj och bearbetar sin brors sjukdom: epilepsi. Det är en riktig tungviktare inom europeisk seriehistoria som nu kommit på svenska, skriver Håkan Lindgren.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Serieroman

Serieroman

David B (Pierre-François Beauchard)

Epileptisk

Placebo Press

Översättning Viktor Agering

”Det finns ett raseri inom mig som jag håller i schack genom att teckna oavbrutet” – så beskriver David B sig själv som barn. Helst ritar han anstormande mongoler. ”Jag har tillräckligt med ursinne i mig för hundratusen krigare.”

Just här, när både läsaren och David B har siktet inställt på att snabbt nå fram till det som albumet egentligen ska handla om, skyndar vi förbi en liten detalj som aldrig undersöks: raseriet verkar ha funnits där redan innan hans storebror fick sitt första epileptiska anfall.

Epilepsin bryter ut när brodern Jean-Christophe är i sjuårsåldern. Han får tre svårartade anfall om dagen. Sjukdomen tar över familjens tillvaro helt och hållet. Att döma av hur han tecknat dem är föräldrarna stramt normala sextiotalsmänniskor, men när läkare och specialister inte kan erbjuda någon bot börjar de prova japansk alternativmedicin, spiritism och alkemi. Familjen dras in i en malström av svart tusch och ockulta behandlingsmetoder. De besöker medier, rosenkreutzare och en voodooprästinna.

De flyttar till ett sektliknande makrobiotiskt kollektiv ute på landet. Barnen leker krig. Den stränga dieten gör att de går hungriga; de får skäll för att de har ätit hallon i skogen. Ibland inträffar kortvariga förbättringar av Jean-Christophes tillstånd, men varje hopp är falskt. Det slutar med att föräldrarna ger upp och vårdar honom hemma. När han inte har sina anfall är han lynnig, barnslig, ibland våldsam.

Föräldrarnas esoteriska sökande tar sig in i Davids huvud och blandas med hans krigsfantasier. Den sortens vagt drömliknande tillstånd, där en skev verklighet och stadgande fantasier sipprar in i varandra som om en vägg har tagits bort, är vad David B skildrar bäst. Som barn trivs han när han kan smita ut mitt i natten och möta sin döda morfar i trädgården i form av en fågelgestalt vars huvud liknar en lång svart lie. Han är inte rädd för ”spöken, djävlar, häxor eller vampyrer” utan för ”människor, livet och framtiden”.

David (som i albumet går under sitt ursprungliga namn Pierre-François; han bytte namn i tonåren) fortsätter hela tiden att teckna stridsscener: ”Det är min egen form av epilepsi”. Han var tvungen att arbeta oavbrutet ”för att hindra min brors sjukdom att nå mig”. Epilepsin skulle också kunna sluka honom och lillasystern Florence. Han kom tidigt in på en konstskola, men det skulle ta tjugo år innan han kunde berätta historien om sin familj.

Det 366-sidiga självbiografiska albumet Epileptisk, utgivet 1996–2004, blev David B:s genombrott och har en given plats i de senaste årtiondenas europeiska seriehistoria. Det är med andra ord en riktig tungviktare som nu har kommit på svenska.

I min förra bokanmälning för GP var jag förmäten nog att recensera universums uppbyggnad (15/5). Att skriva om ett seriealbum är betydligt svårare. Så mycket – nästan allt – av det som en tecknad serie berättar för oss ligger i vilket slags linjer och skuggor tecknaren har använt, vilket slags ansikten han eller hon har ritat. Detta missar man om man nöjer sig med ett referat av handlingen. För mig ligger storyn alltid i ansiktena. Det är ansiktena som får mig att ta upp en serie eller lägga den ifrån mig.

David B använder bara rent svart och rent vitt. Han har en ganska stel grundstil, men ju mer grotesk historien blir, desto mer lever hans fantasi upp. Han kommer på hur han ska rita epilepsi: sjukdomen gestaltas som parallella fåror i broderns ansikte. När mongolkrigare och mardrömsväsen börjar myllra över sidorna blandas magiska djur från totempålar med ett stiliserat, platt och ytfyllande teckningssätt som påminner om medeltida bokmålerier.

Jag träffar David B. på Stockholms seriefestival och han bekräftar att han har influerats av medeltida handskrifter och japanska träsnitt. Föräldrarna var konstlärare, berättar han, och av alla deras konstböcker tillbringade han mest tid med dem som handlade om bokmåleri från medeltiden och orienten.

Men vart har hans ursinne tagit vägen? David B berättar sin historia som självbiografiska historier ska berättas i vår aggressionshämmade tid: torrt och återhållet, utan att höja rösten.

Humor och ironi betraktas som ingredienser som man ska vara ytterst försiktig med. Man ska inte ta till några stora gester utan förlita sig på att läsarna förstår allt som utelämnas.

Hans historia är dock så stark att den långsamt, sida för sida, vinner över sådana genrebegränsningar. På de sista sidorna bryter hans ilska och förtvivlan fram innan det blir dags för det försonande slutackordet.

   

Ämnet
Seriealbumet Epileptisk, utgivet 1996–2004, blev David B:s genombrott och har en given plats i de senaste årtiondenas europeiska seriehistoria. Albumet finns nu på svenska och Håkan Lindgren har läst.

Skribenten
Håkan Lindgren är kulturskribent och litteraturkritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Kommenterade senast en debatt om arbetslinjen mellan bland andra författaren Roland Paulsen och nationalekonomen Andreas Bergh.