Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Kodak. I Alan Lucien Øyens föreställning med GöteborgsOperans Danskompani vävs ord och dans ihop.

Danskompaniet excellerar i precision

Göteborgsoperans fantastiska danskompani skapar med Icon sammansatta bilder som ger Lis Hellström Sveningson mycket att reflektera över.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Dans

DANS
Göteborgsoperan
Icon
Kodak
Koreografi: Alan Lucien Øyen
Icon
Koreografi: Sidi Larbi Cherkaoui
Dansare Göteborgsoperans danskompani
Spelas t o m 2/12

Det kan finnas många orsaker till att utebli från en premiär – även för en kritiker. När det gäller dans kan det vara förödande, speltillfällena är så få. För Icon, med Göteborgsoperans danskompani, återstår bara fyra kvällar. Skynda, för på operans stora scen väntar en rik upplevelse med två nya verk, Kodak av norrmannen Alan Lucien Øyen och Icon av marockansk-belgiske Sidi Larbi Cherkaoui. Båda hör till de världsledande koreografer som numera är hemmastadda på Göteborgsoperan. Det som lockar dem hit är att få arbeta med de fantastiska dansarna.

Alan Lucien Øyen presenterade förra våren If we shadows have offended, en Peter Pan-inspirerad historia i filmisk miljö. Här återkommer miljön, men i en tappning som är så mycket bättre genomförd. Øyen är en berättare, dans räcker inte, text med poetisk ton, gärna ur minnets klingande eko, hör till hans verktyg. I Kodak skymmer orden inte dansen, som förra gången. Tvärtom vävs elementen samman i det drömlika tillstånd som är koreografens landskap. Engelskan översätts med textmaskin, men det är inte begripligheten som är poängen, utan intrycket. De utsökt dansade partier, som lever parallellt med dialogen, är ofta nog. Här finns figurer att känna igen, Musse Piggs öron är svåra att missa och pojken med ångest inför moderns död återkommer från det förra verket, men i ett annat skede av livet.

Øyen ger oss mycket att reflektera över när det gäller de bilder vi skapar, vilket är kvällens övergripande tema. Vad ryms inom fotots ram, och vad försiggår utanför den?

"Levande" lera på scen

Mer spekulativ är Sidi Larbi Cherkaouis behandling av temat. Han samarbetar åter med skulptören Antony Gormley – som tidigare i Noetic skapade magiska slanor som dansarna formade till världar. Här tar han med sig "levande" lera in på scenen.

Som en välkavlad pepparkaksdeg täcker den golvet i fonden. Längre fram står små modellerade grupper, snart nog förödda. Den ljuvliga, ljusa dans som virvlar så underbart fritt över scenen i inledningen, övergår i konkret arbete med att forma leran. Ett uttryck som växer även till destruktiva beteenden. Lerinpackning blir ett mångtydigt begrepp.

Precision och närvaro

Det som fascinerar mig mest i Cherkaouis koreografi är de organiska ensembleformationerna. Dansarna är totalt tagna i anspråk, kroppens fysiska förmåga tänjs till makalösa dimensioner, men även i det dramatiska uttrycket excellerar Göteborgsoperans danskompani i precision och närvaro. 

Som den från övre Norrland hitresta bänkgrannen konstaterade: "Vilka dansare! Jag har förstått att det är hit man ska åka."