Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/10

Dans med drabbande och stormiga bilder

Göteborgsoperans Iconoclasm gör skäl för namnet med bilder och storm som utgångspunkter för två nya verk. Lis Hellström Sveningson upplever en danskväll med visuell och fysisk kraft.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Dans

Göteborgsoperan
Iconoclasm
Rothko Chapel
Koncept, regi, ljuddesign och koreografi: Marcos Morau
Scenografi: Max Glaenzel
Kostym: Silvia Delagneau
Ljusdesign: David Stokholm
Storm
Koreografi: Stijn Celis
Musik: Lorenzo Bianchi Hoesch
Scenografi och kostym: Nicolas Musin
Ljusdesign: David Stokholm
Dansare: Göteborgsoperans danskompani
Spelas t o m 8 april
 

Vad är det för bilder, eller med ett mer trendladdat ord, ikoner, vi människor bygger upp? Och vilka river vi ner? Danskompaniet på Göteborgsoperan fortsätter sin undersökning. Efter höstens Icon, kommer nu Iconoclasm där ytterligare två koreografer tar sig an saken. Ikonoklasm är en synonym till bildstorm och i Rothko Chapel ägnar sig spanjoren Marcos Morau åt det första ledet medan flamländaren Stijn Celis med Storm släpper loss det senare. Sammantaget blir det en starkt visuell kväll.

Marcos Morau deltog redan förra våren i Northern (de)Ligths 2016 där han bidrog med en svindlande virtuos och spännande duett, Zelenstova. En del av det häftiga rörelsespråket får vi se även i Rothko Chapel. Men här finns en stor idémässig överbyggnad som stundtals skymmer och gör verket svårtillgängligt. Ett tips är att läsa programbladet, det fördjupar förnämligt utan att förta koreografin.

Alla har vi, förhoppningsvis, någon gång drabbats av ett konstuttryck. Ställts inför en upplevelse, ett tilltal, något som går rakt in, kanske tar andan ur oss. Ofta utan att vi riktigt kan förklara. Det är det ögonblicket Marcos Morau och hans team är ute efter och han använder konstnären Mark Rothkos bilder som katalysator. Öppningsscenen ställer en kvinna framför en färgstark målning, men det är inne i Rothko Chapels mindre sprakande miljö som dansverket utspelas. Kapellet finns i verkligheten, i Houston, USA. Det är konfessionslöst och vill inbjuda alla och envar till en egen upplevelse.

Morau fyller kapellet med personal som utför sysslor och planerar verksamheten. Allt ligger i en gråblå dager, ljusdesignern David Stokholm jobbar kvällen igenom lika mycket med mörker som med ljus. En introducerande text (svensk översättning på textmaskinen) flödar, vilket leder till ett splittrat intryck. Ska jag hänga med i snacket eller rörelserna? Länge undrar jag när allt egentligen ska börja. Men bara dansen väl får övertaget blir det njutbart. Tekniskt trixiga och överraskande kroppsbyggen hos personalen övergår i scener som mer förkroppsligar kapellets idé. Här yr dervischer i fantastiska snurrar, här dyker sektliknande grupper upp i kåpor och utför en hisnande händernas dans. Gester och symboler är starka byggstenar i koreografin och de bilder den formar. Vackrast är de väl sammanhållna och synkrona partierna i grupp. Dansarnas närvaro sviker inte en sekund.
Musik kan vi knappast tala om, förutom texten tillfogar Morau mest dataspelsblippande ljud. I slutscenen släpper han in turister i kapellet. Två grova karikatyrer som dock, efter slentrianmässigt fotograferande, vågar ta steget rätt in i konsten. Lika lätt stiger jag inte in i Moraus verk.

Stijn Celis är numera välbekant på Göteborgsoperans scen och han vet att utnyttja danskompaniets flexibla toppteknik. I Storm är det aldrig stiltje. Kompositören Lorenzo Bianchi Hoesch skapar en oroande atmosfär, närmast alarmerande, från start. Över scenen hänger en konstruktion av blänkande metallbitar, alla verkar försedda med en vass egg. Den vrids och vänds, höjs och sänks, som vore det lufttrycket vi ser konkretiseras när fronterna drar in. Beaufortskalan kan studeras i programbladet.
Koreografin lever på stark energi och precision. Dansarna virvlar över scenen, i ensembler och solon, i en ström som bara bryts ibland av en snabb blackout. Rörelserna drivs från axlarna ut i armarna, drar med hela torson, höfterna och sätter fart på benen i ett rasande, ibland desperat tempo. Dansarna får visa vad kroppen förmår under starkaste tryck. Även kontaktsökande och skydd blir till hård konfrontation.

Här anas ett före, under och efter stormen, tydligast aviserat av Philipp Contag-Ladas projektioner. Den annalkande stora vågen. De förödda miljöerna. I koreografin blir stormen en ständigt hotande fysisk frenesi, en rasande dans med högt tryck.