Det självbiografiska lurendrejeriet i Daniel Sjölins Världens sista roman, som mycket på förhand kretsat kring, är det minst intressanta med projektet. Det är inte som i Maja Lundgrens aktuella Myggor och tigrar, där den brännande frågan - patriarkat eller kvinnlig paranoia - rör verklighetsupplevelsen i de faktiska sociala situationer som beskrivs. Hos Sjölin är författarens deklarerade sanningspatos inte så kontroversiellt att man blir upprörd när allt som hittills hänt dementeras på sidan 334. Långt dessförinnan har polariteten mellan fakta och fiktion skiktats som degen i ett klassiskt wienerbröd.
Nej, det är aldrig meningen att man ska gå på utgångslögnen, att babyface Sjölin från tv:s Babel "i själva verket" är en alkoholiserad misantrop i Michel Houllebecqs eller Carl-Johan Vallgrens/Herr Bachmanns liga. En psykopat från Öfvre Östermalm som av mediestrategiska skäl ljugit ihop en förortsuppväxt.
Frågan om hur mycket "Daniel Sjölins" liv liknar Daniel Sjölins är fel ställd. Som författaren själv skriver är alla romaner i någon mån självbiografiska, om inte annat så blir de det när de formuleras. Ens egna minnen är i hög grad minnen av andras förmedlade minnen eller av rena fantasier. Hur skulle då en självbiografi kunna handla enbart om en själv? På vilket sätt skulle den kunna vara "sann"?
Sjölins respons blir att smälta ihop minnets och skrivandets processer - de är ju ändå så lika. De väljer, associerar, öppnar rum utifrån en detalj, härmar, härmar. Vad boken är upptagen med är alltså att undersöka rundgången av förnimmelser och språk i Sjölin/"Sjölins" utvalda dubbelhjärna.
Romanens händelser på nuplanet är få men rymliga. "Sjölin" hälsar på sin alzheimersjuka och alkade mor på Dalens hospice. Han åker på utflykt till Mariefred med barndomsgrannen CJ och glömmer kvar hans lilla dotter i porschen. De plockar svamp i en försurad skog samt röker på. Mamman går vilse i en annan skog - eller är det samma?
Delar av handlingen återger Sjölin i vanlig realistisk stil, sådan som utlovas i inledningens spya över dumma läsare och kritiker: en realism som trovärdigt beskriver hur någon "äter banan". Men Sjölins realism går strax bananskribenten ur händerna, den vill komma närmare. Helst hoppa på tankebanorna redan inne i huvudet och i farten veckla ut sidostick som annars skulle förbli oartikulerade.
Det är med andra ord en typ av realism som "experimentalister" som Breton, Joyce, Simon, Burroughs - eller Jarl Hammarberg - brukat eftersträva. Deras yngre kollega tycks minst lika uppriktigt nyfiken på vad som egentligen händer i hjärnan när man tänker ... Det är som om han faktiskt tror sig kunna hinna ifatt tanken, eller rentav dess förstadium, med tangenterna.
Ingen av föregångarna har i alla fall skruvat upp hastigheten på detta sätt; synapserna sprakar. Så var det ju förresten redan i förra boken Personliga pronomen (2004). Bokhandlaren anförtror förläget att han känner sig för gammal för att pröva en sådan resa igen. Och visst: det gungar och drar i detta "presenssjuka" verk, där all mental information är här och nu.
Metoderna varierar. Det finns partier skrivna ur moderns alzheimerperspektiv, där de symboliska fogarna mellan ord och innebörder börjar lossna; det finns drömartade scener från grannens östermalmslägenhet där inventariernas excesser motsvaras av ett språk lika glansigt och nipprigt som kamerans i Marie Antoinette. "Gröna och röda aror i regnskog, de häckar i guldbuske, de pryder locket på insidan av cigarrlådan, uppfällt med herrarnas bruna pinnar, på rad, deras vidriga kukar, bruna fjälliga kottar. Aror, avec, mahogny." Romandaniels och mammans roller som besökare och sexslavar i detta borgerliga hem - hon som seniors piga, han som juniors lekkamrat - går över i varandra, sedan åter obekymrat isär. Andra partier har en helt egen metabolism, där miljöförstöringen, det egna självföraktet och Kock-Tina gör gemensam sak på väg mot alltings undergång.
Hela tiden observerar texten sig själv. Den tillrättavisar bångstyriga aktörer, kommenterar hur stilen nu avviker från den rekommenderade på skrivarskolan Biskops-Arnö. Den roar också läsaren med en ström av originella iakttagelser och kuriosakunskaper. Som den att fostren plägar knipa om navelsträngen med handen för att bli höga av syrebristen.
Är det då bara lek alltsammans?
Kanske.
Men i så fall en lek på gränsen till nervsammanbrott. Humorn liknar Elfriede Jelineks; hon skulle nog hänga med på mantrat att allt bara är härm med overklighetskänslor som följd. "Botten i mig är media", skriver Sjölin när hans namne härmar sitt eget Babelansikte efter inspelningen för att känna sig verklig. Den postmoderne filosofen Jean Baudrillard som för bra många år sedan nu började tala om "simulacra" tycks för varje år mindre galen.
Mellan Jelinek och Sjölin finns också en gemensam nämnare i kopplingen mellan miljöförstöring, sexuellt förtryck och äckel. Författaren tycks tack och lov ha genomgått en annan feministisk skolning än sin Stureplansskadade namne.
När Sjölin söker en väg ut ur medvetandets malström (ut ur fiktionen, romanen, livet) symboliserar han längtan med en arg mamma vars språk börjar likna konkret poesi, ett hjärndött rådjur och ett barn som aborterats innan det mötte språket.
Det är friskt och sjukt som fan.
Sammanfattningsvis? Jag tänker på en hund jag såg i en park i Aten. En vacker spenslig unghund som jagade runt, runt efter sin egen svans. Så drog den ner på tempot - för att i nästa stund försåtligt överrumpla sig själv med ett krängande utfall. Käftarna slog igen kring svanstippen, svartläppar gnagde. Ett gny. Därefter samma igen, glömsk av allt, valpigt road, ständigt efter. Härmande sin egen cirkel, minnets-muskelsinnets, förfädernas.
På svansen syntes skelettets yttersta leder lysa fram. Och hår. Och avskrapat rosa.
Den kunde inte sluta springa, bita.
Jag kunde inte sluta titta.
