Julian Assange är som gjord för en roll i den kasperteater med pappfigurer som ofta ersätter verklig nyhetsförmedling (skratta åt gaddafidockan, bua åt berlusconidockan). Därför har Wikileaks fungerat som ett test för traditionella medier. Hur mycket utrymme har de ägnat åt frågor om sekretess kontra öppenhet eller åt Bradley Manning jämfört med den uppmärksamhet som ägnats åt Assange som person? (Manning är källan bakom Wikileaks stora släpp av militärt och diplomatiskt material; sedan maj 2010 har han suttit i militär isoleringscell.) De har också fungerat som ett test för rättssamhället. En påstötning från en uppretad senator räckte för att Amazon skulle stänga av Wikileaks från sitt serverhotell.
Daniel Domscheit-Berg gick med i Wikileaks 2007, när de fortfarande måste förklara att de inte var samma sak som Wikipedia. Hans bok är skriven i ett lugnt och balanserat tonläge: den ger inte intrycket av att han vill prångla ut några tunna avslöjanden medan det finns pengar att tjäna. Han framställer sig som den lojala tvåan som till sist har fått nog. Han har lånat ut sina kläder och sin lägenhet, fixat det praktiska medan Assange varit ömsom paranoid och slarvig, och slängt ur sig underbart filmiska hotelser mot sina medarbetare när de börjat ifrågasätta honom: I’m running out of options that don’t destroy people.
Det intressanta med Domscheit-Bergs inifrånskildring är att han visar hur sajtens policy har förändrats. I början skulle de hålla en låg profil och lägga ut allt material obearbetat i den ordning det kom in, utan att ta ställning till om det drabbade sympatiska människor eller otrevliga, skriver han. Materialet skulle tala för sig självt. När de fick material om en amerikansk senator ville Assange lägga ut fullständiga kreditkortsuppgifter på alla som donerat pengar till senatorn, eftersom de ingick i materialet; Domscheit-Berg avstyrde det.
Sedan, när floden av material börjat svälla, har de valt att ge förtur åt de läckor som kunde ge störst genomslag. Därmed börjar de driva en egen agenda. När Collateral murder-videon släpps (där en helikopterbesättning skjuter ner oskyldiga i Irak) agerar de som om de var journalister eller en opinionsbildande organisation: De redigerar fram en video ur råmaterialet och håller presskonferenser. För att dra in pengar till verksamheten leker de med tanken att auktionera ut Chávez talskrivares e-post, men låter bli när sydamerikanska medier går i taket.
När materialet från Afghanistan och Irak ska släppas vill de i stället använda sig av etablerade medier och väljer ut tre: New York Times, The Guardian och Der Spiegel. Det går inte att bortse från en viss nyckfullhet här: Efter att NYT publicerat en kritisk artikel om Assange blir han rasande och utestänger dem från nästa stora släpp, ambassadtelegrammen (The Guardian trotsar honom och ger dem telegrammen).
Jag har länge undrat hur Wikileaks gör för att bedöma det material de får in. Hur vet de att någon inte utnyttjar dem för sina egna syften genom att överlämna ett redigerat eller vinklat urval av uppgifter? Hur kan de vara säkra på att de har upptäckt alla uppgifter som kan skada oskyldiga?
Fram till slutet av 2009 var det nästan uteslutande Julian och jag som granskade de inkomna dokumenten, skriver Domscheit-Berg. Vi gjorde lite research och litade sedan på att det skulle gå bra.
De googlade lite?
Och vad tycker källorna om att vissa uppgifter används som ett slags gisslan? Krypterade filer med känslig information kommer att låsas upp först om något händer sajten eller Assange, har Wikileaks meddelat. Allt detta påverkar Wikileaks trovärdighet.
Idén att vi kommer att fatta ansvarsfulla beslut om all information bara blir offentlig är tilltalande, men i boken What the dog saw beskriver Malcolm Gladwell några fall där ett överflöd av information gör det omöjligt att fatta kloka beslut. Alla tecken på att Enron var en tidsinställd bomb fanns i bolagets egna årsrapporter, svårigheten låg i att överblicka den komplexa bokföringen och dra de rätta slutsatserna.
Att man skyddat och anonymt kan läcka material som bör komma till allmänhetens kännedom är nödvändigt, men rollen som brevlåda måste inte spelas av Wikileaks. Det viktigaste de har gjort är att de har inspirerat så många andra att fundera över källskydd och öppenhet.
Det lyckligaste ögonblicket i Domscheit-Bergs bok är när han och Assange lägger fram sitt förslag om Island som en informationsteknologisk frihamn inför en fullsatt kongresshall i Berlin, och överväldigas av applåderna: ”Vi hade ju inte hållit en rockkonsert och lovade inte heller gratis öl. Vi hade bara hållit ett anförande om internationell medielagstiftning.”
