En del personer är fortfarande övertygade om att Sture Bergwall, alias Thomas Quick, har mördat. Till dem hör justitie-rådet Göran Lambertz och den numera pensionerade åklagaren Christer van der Kwast och det är besvärande eftersom ingen av dem borde kunna avfärdas som oerfarna och lättlurade.
Vad är det de ser som andra inte ser?
Journalisten Hannes Råstam smulade i en serie tv-dokumentärer och i boken Fallet Thomas Quick sönder åtalen och domarna mot Quick, som ju därefter har förklarats oskyldig till de åtta mord han en gång dömdes för. Efter att i medierna ha framställts som ett omänskligt monster förvandlades Quick till söndermedicinerat offer för ett haveristiskt rättssystem.
Om frikännandena efter Råstams envetna reporterarbete var förödande för den lilla grupp utredare, jurister och psykologer, som hade drivit sin huvudmisstänkte från mordplats till mordplats, visade omsvängningen också på brister hos journalistiken. Först sprang nästan alla åt ett håll och sedan rusade i stort sett allesammans i direkt motsatt riktning.
I Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga finns en spindel i nätet. Psykoanalytikern Margit Norell skildras som ideolog och krigare, en karismatisk domptör som runt sig samlade en sektliknande grupp terapeuter som under 1990-talet fick utforma behandlingsmetoden på Säteranstalten där Sture Bergwall satt inlåst. Medan Råstam sökte sig in i rättsapparaten letar Josefsson efter haveriets orsaker inom psykologin. Hans berättelse har en konspiratorisk kärna och längst in i förhårdnaden sitter Norell, som tycks kapabel att dra fram barndomsminnen av sexuella övergrepp ur alla som sätter sig i hennes terapifåtölj.
Margit Norell, som avled 2005, var neo-freudian med Erich Fromm som husgud. Hon var övertygad om och övertygade andra om att tidiga, traumatiska minnen kunde väckas till liv genom återgestaltning. För behandlingsgruppen på Säter var det tecken på ökad verklighetskontakt och bevis för att det bortträngda återvände när en drogad Quick försökte ta livet av sig och erkände rader av mord.
Dan Josefssons historia är välskriven och skickligt komponerad, men lägger sig lite väl bekvämt till rätta. Hur rätlinjig kan en komplicerad historia vara? I förhandsskriverierna om hans bok illustrerade Dagens Nyheter med ett stiliserat nätverk som förde tankarna till organiserad brottslighet. Josefsson använder ord som lärjungar och troende, ett självbekräftande system. Man skulle också kunna tala om självsuggestion.
Här och var skymtar gamla konflikter fram, en idéstrid om minnets och medvetandets gränser, som när tråden dras från Norell till Hanna Olsson och hennes uppmärksammade bok om allmänläkaren, obducenten och styckmordet på Catrine da Costa. En av Josefssons teser är att Norell drevs av revanschbegär efter att ha marginaliserats i Svenska psykoanalytiska föreningen och Holistiska föreningen. Hon hade dessutom fått se Sätermodellen – ”denna antipsykiatrins bastion” som hon vurmade för – misslyckas med den förhärdade Lars-Inge Svartenbrandt, som gick från terapi rakt ut i fortsatt våldsbrottslighet.
Många av dem som ingick i den inre kretsen runt Norell fick terapi och handledning hos henne, bland andra chefen för Säters rättspsykiatriska klinik, Göran Källberg, och Quicks psykolog Birgitta Ståhle. De berättar att Norell också på ett djupare plan blev en modersgestalt för dem, en person ”med en närmast ofattbar förmåga att göra människor känslomässigt beroende av henne”.
Josefsson skriver att Hannes Råstam fram till sin död undrade vad som fick utredarna att så blint tro på den falske seriemördaren. Nu håller han fram svaret: ”Det var Margit.”
Man kan tycka att sunt förnuft på ett tidigt stadium borde ha avslöjat Thomas Quicks motsägelser och minnesbildernas orimlighet, men viljan att finna en seriemördare blev till besatthet; ju mer man grävde desto mer ansåg man sig finna, och förövaren fick beröm för varje återerövrat fragment. Varje oklarhet lyste upp helheten.
I stort var allt detta enligt Josefsson fjärrstyrt från en liten mottagning på Norrtullsgatan i Stockholm.
Men även historien om konspirationen väcker alltså sina frågor. Var det så enkelt som att en inlåst sexförbrytare utnyttjades för att skaffa personlig makt och trovärdighet åt en omstridd behandlingsmodell? Och var det i så fall nödvändigt att få honom att gå över alla gränser och erkänna 39 mord, många av dem dessutom inte ens begångna?
Förmodligen kommer fler, och då inte bara Sture Bergwall, att vilja presentera sin version av det som skett. Man undrar ju över dem som fortfarande är skeptiker. Hur kunde exempelvis Göran Lambertz, som i sin tidigare roll som justitiekansler fick i uppdrag att syna domarna, göra en så snabb, slarvig och bristfällig utvärdering och ändå fortsätta att hålla fast vid att inga fel begåtts?
En annan sak bör också påpekas: morden som Thomas Quick dömdes för är olösta.
