Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Dan Brown | Inferno

Dan Browns nya roman Inferno är en slukarbok för vuxna. Spänningen finns där, men Malin Lindroth blir galen på Browns bitvis tondöva språk.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Dan Brown

Inferno

Översättare: Lena Karlin och Peter Samuelsson

Bonniers

Innan man börjar läsa en ny roman av Dan Brown gör man klokt i att ställa in blicken på rätt våglängd. Första gången jag läste något av Brown – det var kioskvältaren Da Vinci-koden – var jag inställd på stor litteratur som rörde sig i samma vatten som Umberto Ecos Rosens namn och blev besviken. Numera vet jag bättre vad jag har att vänta mig. Browns romaner, som har gjort honom lika storsäljande som nedskriven av kritiker världen runt, är varken mer eller mindre än slukarböcker för vuxna. Tänk tillbaka på barndomens lässtunder med täcket över huvudet, en ficklampa och den senaste Fem-boken. Så kommer man bäst i stämning inför läsningen av Brown

Den nya romanen, Inferno, som anspelar på den del av Dantes Den gudomliga komedin som handlar om helvetet, återanvänder intrigen i Da Vinci-koden. Som vanligt hamnar vi i Europa, i Florens närmare bestämt, i sällskap med Robert Langdon, professor i religiös symbolik. Redan på sidan tretton har boven i dramat – ett galet geni som läser Inferno som en profetia och planerar att utplåna stora delar av mänskligheten – tagit sitt liv. När Langdon vaknar upp på sjukhus med minnesförlust dröjer det inte länge förrän han blir attackerad av en lejd mörderska. Tillsammans med läkaren Sienna Brooks, ett före detta barngeni med en IQ på över 200 dras han in i dramat som snart utvecklar sig till en intrikat ledtrådsjakt i bästa Brownanda.

Dan Brown brukar kritiseras för att gång på gång upprepa ett vinnande koncept och Inferno är alltså inget undantag. Till författarens försvar kan sägas att han ändå lyckas upprätthålla berättarenergin i bok efter bok. Brown blir aldrig en trött epigon till sig själv utan skriver med entusiasm och driv, som om varje bok var den första. I Inferno finns dessutom en ny svärta som gör historien gott; den här gången pekar gåtan framåt, mot en kommande undergång som känns otäckt realistisk mitt i allt det fantastiska. Fortfarande kan man bli galen på Browns bitvis tondöva språk som inte drar sig för de mest slitna av bilder: lönnmörderskan ”rör sig som en panter” och mitt under den mest intensiva jakten kan Brown ta sig tid att prata om Siennas smala midja och nätta fingrar.

En vaken redaktör hade kunnat lyfta texten rejält, bara genom att föreslå den enklaste av texttvätt: en rensning av skevt placerade adjektiv. Nu ligger i stället romanens hela styrka i mysteriets konstruktion och i den spänningsskapande dramaturgin som Brown behärskar så suveränt. Bitvis känns boken mer som ett ordrikt filmmanus än en roman, men spännande, det är det i stort sett oavbrutet.

Om Brown hade nöjt sig med att göra det han gör bäst, att skriva spännande vuxensagor, hade romanen varit lättare att ta till sig. Problemet är att Brown har en djup- lodande ambition som han inte har språk nog att förvalta. När den bristen blir synlig blir det verkligen inte bra. Som sämst fungerar det när Brown förlorar sig i evighetslånga utläggningar om konsthistoria och arkitektur. Om Brown hade lagt en bråkdel av den tid som han lägger på att skriva dessa informationstexter till turister på att utveckla romangestalterna hade Inferno varit en helt annan bok. Nu får vi i stället nöja oss med känslor som benämns utan att gestaltas och handlingar så otrovärdiga att de ibland blir ofrivilligt komiska. Som när Langdons förläggare utan vidare är beredd att fixa fram ett jetplan mitt i natten; en minst sagt svindlande vip-behandling av en författare av religionshistoriska böcker.

Utgivningen av Inferno har föregåtts av en hel del hemlighetsmakeri för att boken ska kunna släppas samtidigt över hela världen, men det mest gåtfulla är i slutänden fenomenet Brown. Vad är det med hans gåtor, symboler och konspirationer som har fångat så många läsare att böckerna tillsammans med Harry Potter, Bibeln och Borta med vinden hör till tidernas största bästsäljare? Har vi kanske tröttnat på att leva i en värld av varor och ting där det synliga alltid värderas högst? Eller är det Browns skildring av den konspiratoriska makten som slår an en sträng?

ÄMNET

Dan Browns nya spänningsroman Inferno. Bitvis känns boken mer som ett ordrikt filmmanus än en roman, anser Malin Lindroth.

SKRIBENTEN

Malin Lindroth är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Kristian Gidlunds bok I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början.