Om Donald Trump blev president skulle Samuel L. Jackson flytta till Sydafrika och Barbra Streisand till Australien. Mängder av andra artister och skådisar hotade med att flytta till Kanada (Cher lovade att bosätta sig på Jupiter) men fyra månader efter Trumps valseger tycks de flesta ha ångrat sig. De amerikanska kändisar som fortfarande tänker emigrera är inte fler än att de kan dela på en taxi till Toronto. Även Eva Dahlgren funderade i höstas på att lämna sin bostad i New York, men så blir det inte. Leaving New York never easy, som Michael Stipe sjöng.
På tal om Eva Dahlgren. Förra våren släpptehon sitt första album på nästan tio år. Albumet möttes av fina recensioner och hon följde upp det med en klubbturné som tog henne till Pustervik i slutet av april förra året. Därefter har Eva Dahlgren varit ute på en längre Skandinavienturné, skapat en musikalisk designutställning med formgivaren Alexander Lervik, tagit kraftigt avstånd från SD:s partiledare Jimmie Åkesson och drabbats av ett omfattande inbrott i sin lägenhet på Södermalm.
Luger ligger bra till
Frank Ocean är det mest spännande namnet hittills, men även Lana Del Rey och Angel Olsen kommer säkert att göra excellenta spelningar under trädkronorna i Slottsskogen. Så även Ryan Adams och Mac DeMarco.
Feist och The Shins senast i raden
Major Lazer är man ju lite nyfiken på efter alla intressanta samarbeten, och pånyttfödda Pixies har jag inte sett sedan i Hultsfred 2004. I går blev det även klart med albumaktuella The Shins och fina singer/songwritern Leslie Feist från Kanada, som också släpper ny musik i vår.
Så vad saknas för att verkligen maximera sommarens Way out West-upplevelse? Tja, det vore fint om Neil Young & Crazy Horse och Neko Case återvände efter sina inställda respektive avbrutna spelningar 2013 och 2014.
Nyzeeländska Lorde släpper ny musik i sommar och känns som en klockren bokning för Way out West, och Father John Misty får hemskt gärna återvända till Slottsskogen med sitt nya (och briljanta) album som kommer i april. Hans eftermiddagskonsert för två år sedan är något av det bästa jag har sett på Way out West.
