Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ingmar Bergman instruerar Ewa Fröling och och Bertil Guve under inspelningarna av Fanny och Alexander. Bild: Stefan Lindblom/TT

Dags att Ingmar Bergman blir allmängods

Under Bergmans hundraårsjubileum började regissören till slut att diskuteras och läsas även i Sverige. Hynek Pallas sammanfattar jubileet och noterar att film tas på allvar först när det spelas på teatern eller ges ut som litteratur.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Ingmar Bergman

Ofilmat, ospelat, outgivet

Norstedts

Inte ens Ingmar Bergman kom undan höstens regeringsvakuum. När övergångsregeringen lade sin budget blev det nämligen en repris – och därmed åtta miljoner till Bergmanåret 2019. Skämten om 101-åringen som smet från notan haglade i sociala medier.

Men kanske vore det ändå en hyfsad idé att öronmärka pengarna till dammig filmkultur? För efter att ha tillbringat Bergmanåret på internationella scener har jag åter kunnat bekräfta bilden av en konstnär som uppskattas mer borta än hemma. Och av en mer varierad fanskara.

LÄS MER: Ingmar Bergmans rasande film om konst och makt

I sitt förord till Ofilmat, ospelat, outgivet – Norstedts sista Bergman-bok för jubileumsåret – fångar den marockanske författaren Abdellah Taïa saken. Taïa skriver att han växte upp med föreställningen att Bergmans filmer inte var för alla – och i synnerhet inte för fattiga. Men en natt i Paris råkar han se Såsom i en spegel. Han drabbas av identifikation med filmens unga kvinna. Taïa känner sig ”räddad”. I tre års tid ser han Såsom i en spegel varje kväll innan han ska somna.

Min igenkänning är omedelbar. Kanske för att jag själv upptäckte och drabbades av Bergman utanför Sveriges gränser.

Taïas starka text inleder en bok som i mycket annat är överkurs. Men hans ord om konstens allmängiltighet – en ung Harriet Andersson som 1961 brottas med sina dämoner fångar en marockansk författare 2003 – preciserar frågorna som bör avsluta Bergmanåret:

Har Ingmar Bergman breddats? Har ny publik tillkommit? Har något förändrats?

För oss redan frälsta har det varit ett givande år. Norstedts serie inleddes i januari med en bok som signalerade en tendens i Sverige: att Regissören i högre utsträckning blev Författaren. Jan Holmbergs Författaren Ingmar Bergman är en utmärkt djupdykning i en ofrivillig författare som karriären igenom omvandlade bokstäver till film.

Bokseriens avslutas med fler texter ur karriären: Pjäser och noveller från tidigt 1940-tal. Det fascinerande manuset Sextiofyra minuter med Rebecka från 1969. En tv-film om Jesu död från 1975. Allt med kommentarer av filmprofessor Maaret Koskinen. Det var samma Koskinen som fick ett samtal av Bergman om att han hade ett rum på Fårö som var ”en jävla kökkenmödding”. Kunde hon komma och kolla? Koskinens bok I begynnelsen var ordet (2002), där hon skriver om arbetsböcker som fanns i kökkenmöddingen, är en suverän lots till den unge konstnären.

Skådespelerskan Harriet Andersson framför en affisch utanför Röda Kvarn i Stockholm där Ingmar Bergmans film Såsom i en Spegel precis har haft premiär 1961. I filmen gör Harriet Andersson huvudrollen. . Bild: REPORTAGEBILD

Hennes röda trådar är inte sämre i Ofilmat, ospelat, outgivet. Som Koskinen påpekar är det intressant att ”Ingmar” redan tidigt är ”Bergman”. Han som kommer ägna sig åt ”Familjen, Könet, Konsten och Döden”. För det är i dessa temans allmängiltighet, och i Bergmans utforskande av dem, som vi förstår varför Taïa drabbades i Paris.

Även internationellt har författarskapet fått ett uppsving. Trilogin Enskilda samtal, Söndagsbarn och Den goda viljan återutgavs inte bara i Sverige – när jag föreläste i Lviv dök en stolt översättare upp, just färdig med de första ukrainska Bergmanböckerna. Responsen har varit överväldigande. När jag läser Ofilmat, ospelat, outgivet är det också dit tankarna går; till konversationer jag har haft med Bergmanintresserade från Gdansk till Samara och Mexico City.

I Sverige är samtalen färre. Personen Bergman ställer sig i vägen. Som regissören Lisa Langseth skrev i Point of View (16/3) så gällde det Bergmanförakt som växte fram på 1970-talet även på Sveriges främsta filmskola. ”På Dramatiska Institutet runt millennieskiftet, när jag gick där, hade man svårt för Bergman, vilket man hanterade genom att över huvud taget inte prata om honom. Vi läste aldrig hans texter, diskuterade aldrig hans uppsättningar eller såg hans filmer, han ansågs överskattad och betydelselös.”

LÄS MER: Närgånget om mördarens psyke

Men som Langseth skriver är det ju filmer om ”allmängiltiga mänskliga känslor som de flesta av oss känner till, oavsett klassbakgrund”.

När jag föreläser på utländska filmskolor är det tvärtom. Även den som går en praktisk utbildning ska kunna filmhistorien. Det är inte bildning som står högt i kurs i Sverige. Och därför fortsätter vanföreställningen om att Bergman är rå Kafkaångest som man behöver en doktorsgrad för att penetrera.

Kanske var det också därför som vi först i år fick en (nästan) heltäckande dvd-box med Bergmans filmer i Sverige? Ett uppdrag som Svenska Filminstitutet borde ha tagit på sig för länge sedan. Men, vilket är ännu en anledning till skillnaden i status – här har delar av filmens kretslopp kapats av dem som är satta att bevara det.

Det hänger samman med ett annat tecken i tiden: samma år som landets främste regissör firas meddelar filmvetenskapen i Göteborg att de lägger ner fortsättningskurser. Så försvinner mer av kretsloppet i en tid då vi bättre behöver förstå utmaningar från den rörliga bilden.

Även om Jane Magnusson och Kristian Petri i år har gjort dokumentärer som fördjupar filmregissören Bergman så förändrar det inte att film i Sverige i dag är mer nöje än kultur. Alternativt ideologiskt verktyg. Krasst uttryckt är det därför som om Bergman tas på verkligt allvar först när hans verk intar teatern – i synnerhet Dramatens årliga festival.

Själv upplever jag sällan att att bokstäverna Bergman skrev specifikt för film omvandlas till särskilt lyckad teater. Det är att missförstå relationen mellan berättelsen och filmspråket. Teatern har ingen närbild. I år var det tv-filmen Riten från 1969 (typiskt nog saknas den i dvd-boxen) som blev en ointressant pjäs. Trots aktuella teman om censur och makt i kultursfären så kunde den inte fånga det bittra och passionerade som Bergman – ironiskt nog – filmade när lämnat Dramatens chefspost i vredesmod. (Se även GP Kultur 30/3/18).

Ändå var det på Dramaten som jag äntligen såg något som öppnade samtalet om Bergman. I America Vera-Zavalas pjäs Exil Bergman är det invandrade svenskar som – med formuleringar nära Abdellah Taïas – berättar hur de mötte Bergmans filmer.

LÄS MER: Ingmar Bergman var en bro till svenskarna

Men väl i Sverige möter de stumt ointresse när de vill använda Bergman som kontaktyta. Hans konst är inte allmängiltig – det är ångest och borgerlighet.

”Ni har alltså fel. Men välkommen till Sverige!”

Finns det ett arv efter Bergmanåret som behöver stöd så är det detta. Inte för att Ingmar Bergman ska vara integrationsgrund. Eller för att han är ett gott marknadsföringsverktyg. Utan för att konst ska fortsätta förstås som allmängiltig. Men då krävs att fler kämpar för filmkulturens bevarande, även när det inte infaller pengastinna 100- och 101-årsdagar.

Annars blir det ingen som ser filmer – eller för den delen några regissörer att fira i nästa sekel.