Under det senastehalvåret har vi på de här sidorna skrivit om litteraturstaden Göteborg. Ambitionen har varit att på olika sätt uppmärksamma författare och poeter som skildrar Göteborg. För mig är Håkan Hellström förstås viktig även i det sammanhanget, och jag skrev en lång text om hur han skapat en egen, litterär värld med stadens gator och torg som fond.
Men när jag ser hur de gamla vännerna och kollegorna Lasse Kronér och Claes Malmberg förverkligar en dröm och drar igång sommarteater i Jonsered inser jag att bilden av Göteborg tecknas även av dem. Pendeln svänger och det har länge varit lätt att avfärda Göteborgs goa gubbar, som goa i betydelsen harmlösa. Alternativt har de fått illustrera den negativa, betungande baksidan av Göteborgsandan. De har, sannerligen inte utan anledning, stämplats som såväl brötiga som självgoda. Det har av många skäl varit helt rätt att mota undan dem för alla tjejer och kvinnor som inte fått den plats de förtjänat. Och det ska vi faktiskt fortsätta med, den processen är allt annat än över. Men det går att ha två tankar i huvudet samtidigt.
När skåningen Johan Glans belönas med Lisebergsapplåden påminner han oss om en viktig del i Göteborgs tradition. Bland tidigare pristagare finns Sten-Åke Cederhök. Hagge Geigert och Tomas von Brömssen, och Glans pekar på att det är farbröder att faktiskt vara stolt över. Och det finns många fler som i allra högsta grad passar som den positiva, glada, varma, energifyllda och pådrivande goa gubben.
Vi har Kapten Röd, Håkan Hellström, Emrik Larsson, Ebbot Lundberg, Jens Lekman, Adam Lundgren, Casper Janebrink, Björn Gustafsson och Parham som alla kan axla rollen som mer eller mindre moderna varianter på Göteborgs goa gubbe.Och så förstås veteranerna i sammanhanget - Lasse Kronér och Claes Malmberg.
Ja, man kan tycka att de är överallt och att de har fungerat som irriterande proppar på såväl teaterscener som i tv-hus under alldeles för många år. Men jo, de är samtidigt värda respekt och kärlek för att de med en imponerande ihärdighet roat göteborgarna i flera decennier. Tid har verkligen passerat sedan Kronér först drog på sig sina Triple and touch-Converse och Claes Malmberg krängde in kroppen i Ronny Jönssons skinnpaj. Den senare var ju rentav indie och underground på den svenska humorscenen. Numera är det teater bland buxbom och pelargoner som gäller.
Jonsereds trädgårdar ligger visserligen inte Göteborg utan i Partille, men jag önskar Kronér och Malmberg lycka till med sin sommarteater. De är väl värda att lyckas med sin nya satsning. Så varför inte åka ut till Jonsered i sommar och applådera två goa gubbar.
