Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Dag Hammarskjöld - ämbetsman eller martyr?

Henrik Berggrens skriver initierat och infallsrikt om Dag Hammarskjöld, det är spännande att följa hans framställning, anser förre ärkebiskopen KG Hammar som lyfter fram Hammarskjölds dagboksanteckningar som en nyckel till förståelse.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
Henrik Berggren
Dag Hammarskjöld. Att bära världen
Max Ström
 

Vid ett samtal på Bokmässan i Göteborg med historikern Henrik Berggren om hans bok om Dag Hammarskjöld förklarade Berggren, att han velat skriva ett äreminne över den svenske ämbetsmannen med hjälp av Dag Hammarskjöld. En författare har rätt att välja sitt perspektiv och hans verk har rätt att bli bedömt utifrån det valda perspektivet. Men en läsare har också rätt att välja sitt perspektiv. Och man kan alltid fråga sig om det finns en ingång i den persons inre liv som författarskapet avser. 

När det gäller Dag Hammarskjöld finns en sådan ingång, den postumt publicerade Vägmärken som av Hammarskjöld själv beskrevs som den enda riktiga ”profile” som kan tecknas av hans liv. Han kallar den en sorts ”vitbok” rörande sina förhandlingar med sig själv – och Gud. I den mystika tradition som Hammarskjöld tillhör finns det ingen skillnad på att förhandla med sig själv och att förhandla med Gud. Det är ett och detsamma. Detta gör också att Vägmärken är vida mer än en ”litterär dagbok” och ett uttryck för ett kulturellt intresse vid sidan om yrkesbanan. Den är själva nyckeln in till Dag Hammarskjölds självförståelse. Om det är svårt att förstå ”dagboken” blir det också svårt att förstå personen.

Även om jag läst det mesta som skrivits om Dag Hammarskjöld är det spännande att följa Henrik Berggrens framställning. Han skriver initierat och infallsrikt. Och det finns mycket i livsödet Dag Hammarskjöld som talar för hans perspektiv om den svenske ämbetsmannen. Ätten Hammarskjöld bar på rika ämbetsmannatraditioner. Fadern var själva urtypen för en oväldig svensk ämbetsman. Hela uppväxten präglades av att leva i faderns skugga, kanske hela livet. Och efter döden gäller det fortfarande. På kyrkogården i Uppsala ligger Dags gravsten platt på marken i skuggan av faderns bautasten. 

Dag Hammarskjöld genomförde också en synnerligen framgångsrik ämbetsmannakarriär i den svenska statsförvaltningen och regeringskansliet. Kanske var det också därför han blev utsedd till generalsekreterare för FN. Stormakterna ville ha en skicklig ämbetsman på posten. Och utifrån den svenska ämbetsmannatraditionens krav på opartiskhet städade han upp i FN-kansliet där CIA:s inflytande varit stort. I olika internationella konflikter förhandlade han med en skicklighet som skapade mantrat ”Leave it to Dag!”. Och han trotsade stormakterna så som den klassiske svenske ämbetsmannen inte lät sig styras av politiska intressen och preferenser.

Men Dag Hammarskjöld kände äckel över tomheten i den framgångsrika ämbetsmannakarriären. Och han bekämpade den ärelystnad och egocentricitet som hotar varje framgångsrik person, inte minst honom själv. Kanske funderade han på självmord, i varje fall bad han om en uppgift stor nog att vilja dö för. Och den uppgiften infann sig när den oväntade kallelsen till FN:s högsta post kom. Det går visst att tolka detta som uttryck för ett sublimt ego. Nu äntligen fick han en arena som svarade mot hans unika kapacitet. Men själv förstod han det inte så. Gud finns med i meningarna som försöker fånga hans inre känslor inför kallelsen. Livet fick en mening och det var Gud som gav den. Det handlade inte längre om att bära egna bördor utan andras. Och han behövde inte känna sig ensam. ”Icke jag utan Gud i mig”. 

Innan han satte sin fot i New York som ny generalsekreterare hade han upptäckt att i FN-stadgan fanns ett instrument som rätt använt kunde bli ett redskap för Guds mening och vilja, fred och rättfärdighet, Shalom som profeterna i Gamla Testamentet uttryckte det. Till den ”insatsen” ville han ständigt vara beredd. Och av den judiske religionsfilosofen Martin Buber lärde han sig att det inte i första hand gällde att förhandla efter en uppgjord agenda utan att mötas, att i ett möte ge den andre utrymme att finna det bästa inom sig och mötas i ett gemensamt ansvarstagande.

Henrik Berggrens framställning är givetvis inte renodlat ”ämbetsmannamässig”. Redan boktiteln anger att det handlar om något mer än ämbetsmannaplikt. Att bära världen kan knappast vara ett ämbetsmannauppdrag. Berggren gör lovvärda försök att förankra sin framställning i Vägmärken på många ställen. I slutsummeringen jävar han också Herbert Tingstens omdöme att både far och son Hammarskjöld ”saknade den passion och känsla som krävdes för att bli något mer än en pålitlig ämbetsman”. Dag Hammarskjöld var inte bara en ”man of order” utan också en ”man of grace” i betydelsen att pliktkänslan bars av en ”stark övertygelse om att världen skulle kunna vara bättre och vackrare”.

Mot bakgrund av detta slutomdöme är det märkligt att Berggren kallar sitt slutkapitel ”En ämbetsmans död”. Jag hade hellre sett att det handlade om en martyrdöd, där martyrskapet inte är självvalt men följden av en vilja att följa sin kallelse ända till slutet hur detta än skulle bli, att svara upp mot bönen nästan tio år tidigare att få något uppdrag värt att dö för. Hela det sista årets anteckningar i Vägmärken handlar om insikten, våndan och till sist överlåtelsen. Det buberska förhållningssättet i de politiska konflikternas värld gällde också den bärande grundrelationen i tillvaron:
  

  "Du 
    som jag ej känner 
    men tillhör. 
    Du     
    som jag ej förstår 
    men som vigt mig 
    åt mitt öde. 
    Du -"

(Dag Hammarskjöld: Vägmärken)