Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

13 november 2015. Terrorattentat med skottlossningar och explosioner på sex platser i centrala Paris och i förorten Saint-Denis. 130 personer dödades och över 350 skadades vid dådet[

Döden väntade på dem den dagen

Sinziana Ravini läser två vittnesmål om livet efter terrorattacken i Paris den 13 november och gråter som hon aldrig gråtit förut under läsningen av en bok.

"Fredag kväll tog ni en exceptionell människas liv – mitt livs kärlek, mamman till min son – men ni kommer inte att få mitt hat." Så lyder Antoine Leiris oerhört vackra och sorgsna, men också okuvligt livsbejakande brev till terroristerna, fransmannen som förlorade sitt livs stora kärlek, mamman till deras 17 månader gamla son. I boken Vous n’aurez pas ma haine, (Ni kommer inte att få mitt hat), ännu inte utkommen på svenska, kan vi nu ta del av hans och sonens sorgeprocess, pratstunderna, gråtstunderna, men också badstunderna, lekstunderna. Skratten som får dem att orka gå vidare.

Jag har sällan läst en så visuell text. Jag ser klänningen som hon bar vid deras första kyss, jag ser skorna, som hon brukade spatsera stolt i, halvnaken, hennes nyss avlagda glasögon, den öppna maskaran, sakerna som hon hastigt lämnade bakom sig, på väg till musikklubben Bataclan.

Döden väntade på henne den kvällen. Var det ödet eller slumpen som avgjorde?  Svårt att säga. En sak är säkert. Döden hade bestämt sig och terroristerna var endast dödens ambassadörer. Det är en mycket intressant förskjutning från den sedvanliga, sociologiska läsningen av terrorattentatet, som hela tiden låser in sig i ekonomiska och teologiska förklaringsmodeller. 

När jag slutligen slagit ihop denna fullkomligt enastående kärleksskildring, inser jag något jag egentligen alltid vetat, men inte riktigt funnit ord för. När en nära och kära dör, eller när man separerat från en människa man har älskat djupt och innerligt, kan man ibland uppleva denna persons närvaro ännu starkare än innan. 

Frånvaron skapar närvaro. Minnet av den andres parfym, den andres ord och gester kryper under skinnet på en och förvandlas till en inre film. Den andre förvandlas till en känsla som man bär på dagarna i ända, vare sig man vill eller inte. Den andre är alltid där, som en del av en. Man förlorar egentligen aldrig någon. Och ibland, är distansen man håller till dem man älskar, det bästa sättet att hedra denna kärlek.

Jag gråter. Det kan inte ändra något, någonsin, men jag gråter som jag sällan gråtit inför en bok. Detta är så sann litteratur, och litteraturen är så mycket bättre än alla förklarande teoriböcker, eftersom litteraturen får oss att känna saker och ting vi redan vet, men också upptäcka saker vi inte visste att vi visste. 

Leiris använder sig dessutom av ett vapen som terroristerna saknar, modet att öppet tala om sin sorg. En absurd känsla smyger sig in. Jag får lust att tacka alla terrorister, tacka för den fantastiska litteratur de indirekt och ofrivilligt producerar.

Läs även Sinziana Ravinis krönika om attentatet: "Paris är bläcklsvart av sorg".

Jag går vidare till nästa bok. En av Charlie Hebdos polemiska journalister Zineb El Rhazouis, som undkom döden, eftersom hon befann sig i en annan stad, den dagen terroristerna stormade redaktionen den 7 januari 2015, har nu kommit ut med den omtalade L’enfer du 13 novembre avec 13 témoins au coeur des attaques (13 novemberhelvetet med 13 vittnesmål från attentatets hjärta), Den här gången rör det sig om en riktig infernoskildring, för helvetet är inte reducerad till en filosofisk vandring genom människans och historiens mörka skrymslen där betraktarna likt Dante kan stanna upp och betrakta eländet, som om de vore på en utställning. 

Vi kommer helvetet mycket närmre än så. Vi får följa 13 personer som varit med om attentatet, deras sorg och trauman, däribland en av huvudterroristerna, filtrerad genom hans omgivnings ögon, inte minst fadern, som anser att han var ett monster.
Vi ser allt genom offrens ögon, blodbadet, klaustrofobin, de sprängda kropparna, det fem centimeter djupa blodhavet som förenade alla kropparna, levande som döda.
Polisens och ambulanspersonalens insatser, människorna som vandrar till sjukhuset för att skänka blod, överlevarna som ligger på båren i väntrummen, den förvirrade sjukhuspersonalen som aldrig stått inför liknande krigsskador, bandagen, törsten, bristen på information, fråntagna mobiler, amputationer, trauman, bilderna av det de såg, men också fantombilderna av det de inte såg. 

En person som satt på en uteservering och skulle just till att beställa ett glas, minns nu bara uteserveringens tak. Från positionen han snabbt hamnade i, det vill säga, på rygg, kunde han inte se något annat.

Jag måste lägga ifrån mig boken flera gånger under min läsning. Skildringarna är så hjärtskärande, blodiga, vemodiga och kaotiska, att jag får känslan att befinna mig mitt på slagfältet. Jag lär mig hur det är att känna att se en person med ett kalashnikov riktat mot en, hur det känns att få sin kropp pepprad med kulor. 

En del känner inget till en början. En del vrålar. Andra vågar knappt, för att inte återkalla terroristernas intresse. Andra känner hur kroppen börjar stelna, sakta men säkert. 
Jag inser nu äntligen vad det innebär att befinna sig mitt uppe i ett krig. När jag delar denna känsla med en vän, säger han: Ja, men det rör sig inte om ett krig, utan om ett krigsbrott. Inte ens när man befinner sig i krig, får man göra något liknande. Det som hände på Bataclan, kan jämföras med det nazisterna gjorde när de stormade in i Oradour sur Glanes kyrka, och mejade ner alla hundratals människor som gömde sig där. Jag kan inte annat än hålla med honom, och läser vidare. 

Jag läser om en mor som förlorat sin dotter, sin enda dotter, som stod henne så nära, att hon brukade ta hand om hennes post och räkningar. Vad skall du göra när jag inte längre lever? Brukade hon fråga sin dotter, och fick alltid ett skratt till svar. 

Vi får följa henne genom den extremt intensiva ångesten hon känner när dottern inte svarar på hennes sms när nyhetsfloden sköljer över henne, väntan, chocken när hon får höra det otänkbara, tiden efteråt, mötet med hennes kropp på sjukhuset, sjuksköterskornas nonchalanta behandling, för att inte tala om den franske presidenten Francois Hollande. Under själva åminnelseceremonin, den enda som Hollande arrangerar, kommer han inte ens fram till de berörda för att ta i hand och fråga hur de mår. 

Kapitlet avslutas med moderns betraktelse av dotterns pass. Passet går ut den 14 november 2015.

El Rhazoui skriver plötsligt en sak som jag har hört många gånger, men aldrig vetat hur jag skall förhålla mig till, eftersom jag ännu inte blivit expert på islam, nämligen att det finns ett tydligt, outplånligt samband mellan islam och terrorismen. Alla de som hävdar något annat, som till exempel François Hollande, är enligt henne rent ut sagt farliga för landet. Att inte tillåta att en religion kritiseras, bidrar bara till att situationen förvärras.

 Vem skulle drömma att kalla en kritiker av den kristna religionen för kristnofob? Det är en fråga som är sannerligen värd en och annan tanke.

Jag avslutar min korta Golgotavandring genom post-attentatlitteraturen med Paris Ville Ouverte - L’autre guide de Paris, som försöker slicka den franska nationalsorgens sår genom en ljusare stadsskildring. De 16 författarna som bidrar med var sin historia om de 16 stadsdelarna tycks ha en sak gemensamt - viljan att påminna om den glada trivialiteten, människorna, platserna som aldrig ägnas någon större uppmärksamhet. 

En av de starkaste novellerna är Grégory Crassas skildring av den tredje stadsdelen, där vi får följa Juliette, en ung kvinna som på väg till en återträff med sin före detta kille som hon inte sett på flera månader. Hon förstår inte varför hon har gått med på att träffa honom och går igenom alla saker och ting han har gjort mot henne, men också mot sig själv. 

Plötsligt stannar hon upp vid Place de La République för att betrakta statyn, de vissna blommorna, de slocknade ljusen, graffitin, votivgåvorna efter den 13 november som lyser likt stigmata. Hon ryser och känner en kolossal skuldkänsla inför att inte känna samma smärta som de som direkt drabbats av attentatet. Hon traskar snabbt vidare till sitt möte. 
Det är en gest som kan förefalla hjärtlös, banal, men ibland kan känslan av banal hjärtlöshet, av solens odelade intresse för livets alla aspekter, fungera som en mental påminnelselapp som säger att det bästa sättet att hedra våra döda på, är att gå vidare.

De kommer ändå alltid leva inom och via oss.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.