Det speciella med Slottsskogen är inte bara platsens skönhet. Parken är också ett gemensamt vardagsrum.
Det speciella med Slottsskogen är inte bara platsens skönhet. Parken är också ett gemensamt vardagsrum.

Därför behöver vi Slottsskogen

Slottsskogen har i århundraden varit göteborgarnas speciella tillflyktsort. För en stad som Göteborg är parkerna särskilt viktiga, skriver Magnus Haglund.

ANNONS
|

Parkerna är viktiga för Göteborg. Dessa platser för vila och rekreation, promenader och bollspelande, jogging­turer, kafé­besök och fria drömmerier på gräsmattor och parkbänkar, är viktiga för de flesta städer. Men det händer något särskilt med Göteborg när solen och värmen kommer och människorna söker sig utomhus. En flytande tidskänsla infinner sig, en långsammare och lättare andning, och allra mest märks detta i Slottsskogen.

Platsen har i flera århundraden fungerat som göteborgarnas speciella tillflyktsort. Strax efter stadens bildande hade Gustav II Adolf gett stadens invånare tillåtelse att ”förlusta sig i Änggårdsskogen”. Mot slutet av 1700-talet upphörde dock en del av attraktionskraften och själva skogen ansågs osäker och ett tillhåll för allehanda löst folk.

ANNONS

1867 blev det ändring när det kungliga brevet överlät Gamla Älvsborgs Kungsladugård och tillhörande skogsområden till Göteborgs stad. Sju år senare, 1874, beslöt stadsfullmäktige att en park skulle anläggas som innefattade Stora och Lilla Malmgården, Malmgårdsängen och Trädgården. Året därpå påbörjades arbetet och den första detaljplanen gjordes upp av trädgårdsmästaren CP Lange. I början av 1890-talet utvidgades parken och flera mindre sjöar anlades.

Fascinerande fotobok

Hur parken såg ut vid den här tiden kan man studera i den fascinerande fotoboken Göteborg i äldre och nyare tid som publicerades 1901 och sammanställdes av Carl Lagerberg, intendent på Göteborgs museum. Här finns fantastiska bilder av bland annat kälkbacken, Norra dammen med vattenkonsten, hjortparken och människor som vilar i trädens skuggor.

Livet i parken beskrivs på följande vis: ”Slottsskogen är helt och hållet anordnad såsom en folkpark med breda körbanor, från hvilka i alla riktningar utgå rid- och gångstigar som slingra sig omkring de konstgjorda sjöarna på slätten och sträfva uppför de skogklädda bergssluttningarna. På flere ställen ligga små restauranter, dansbanor och lekplatser äro flerestäddes inrättade, och under senare åren har en liten hjortpark anordnats uppe i bergen. Slottsskogen är en omtyckt tillflyktsort för alla samhällsklasser. Under söndagarna, då musik utföres från musikpaviljonger och restauranter, strömma tusentals fotgängare, gamla och unga, dit ut, och långa ekipager, ryttare och cyklister förläna ett rörligt lif åt den vackra taflan.”

ANNONS

Favoritplatserna

Det händer då och då att jag slår mig ner på någon av bänkarna vid Norra dammen. Det här är en favoritplats, en bland många i parken (här kommer ytterligare några: den lilla ängen, strax ovanför en av landskapsstugorna, med en inbjudande gunga som hänger i ett av träden, promenadstigen som leder ner från djurgårdarna till Azaleadalen där grönskan plötsligt öppnar sig vid den lilla trappan, Ödledammen vid Observatoriet, utsiktstornet ovanför Bragebacken, gångvägen förbi Slottsskogsvallen och Lars Israel Wahlmans vackra träkonstruktion från jubileumsutställningen 1923).

Det räcker att sitta ner en stund för att en speciell vila skall infinna sig. Samtalen på bänken bredvid, ändernas rörelser i vattnet, suset i trädkronorna. Platsen får mig att tänka på Small Faces popmelodi Itchycoo Park från sommaren 1967 och dess hyllning till parkdrömmerierna. Sången är baserad på en specifik plats i Östra London, Little Ilford Park, i närheten av kvarteren där sångaren Steve Marriott växte upp. Sångjaget matar änderna med brödsmulor och låter blicken vila i skuggorna av grönskan, samtidigt som parkens stillhet får tankarna att flyga iväg: ”I feel inclined to blow my mind, get hung upp, feed the ducks with a bun.”

Här vandrade Ray Davies

ANNONS

Jag har också fantiserat över att få möta Ray Davies, sångaren i The Kinks, någonstans i parken. Under en period bodde Ray Davies i Nordostpassagen, och han bör rimligtvis ha promenerat då och då i Slottsskogen. Tänk att få sitta på en parkbänk och prata med honom om skapandet av skivan The Kinks are the Village Green Preservation Society från 1968, ett konceptalbum som är en enda lång hyllning till parken som idé.

Sångerna är en serie vardagsnära motbilder till det färgsprakande popstjärne-London, med parken som en lokal mötesplats där olika generationer och levnadsöden kan stråla samman. Det som beskrivs är enkla människor med bleka drömmar om det liv som passerar och svårigheter att finna sig tillrätta i tidens ström.

Medlemmarna i The Kinks är uppväxta i norra London, i stadsdelen Muswell Hill, i närheten av parkerna Hampstead Heath och Alexandra Park. Vad betydde mötet med Lilla London för Ray Davies och hur påverkades han av Slottsskogen som plats? Hur ser minnena ut som väcktes till liv?

Brittisk företeelse

Som företeelse är stadsparken i sin organiserade vildhet i hög grad en brittisk företeelse och får sin spridning framförallt under 1800-talet Om detta kan man läsa i Travis Elborough fascinerande kulturhistoriska studie A Walk in the Park, The Life and Times of a People’s Institution. Elborough hör till kretsarna kring popgruppen Saint Etienne och filmaren Paul Kelly och har bland annat, tillsammans med Bob Stanley, skrivit manus till dokumentärfilmen How We Used to Live om livet i efterkrigstidens London. Han har tidigare skrivit om dubbeldäckarbussen Routemaster, och skildrat lp-skivans historia.

ANNONS

I den nya parkboken finns motsvarande rörelser fram och tillbaka mellan modernitet och förfluten tid, från medeltidens naturbegrepp och kungliga jaktmarker till samtidens diskussioner om allmän egendom kontra kapitalistisk exploatering.

Det är oavbrutet spännande läsning. Elborough lyckas hålla föreställningen om parken som föränderlig och omformbar gemenskap vid liv. Parken framstår som en levande organism, en plats som blir till genom det sätt som den används. Slottsskogen skrivs in i en större historia om förhoppningar och föreställningar om det öppna samhället. I slutändan är det ett försvar för den demokratiska parken, den som är vidsträckt och tillåtande och lever vidare genom människors omsorg och skötsel.

ANNONS