Curtis Sittenfeld | Systerland

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Curtis Sittenfelds debutroman I en klass för sig (2006) är i dag närmast kultförklarad av en generation som i sin ungdom läste skildringen av Lee Fioras liv på en exklusiv internatskola. Debuten rosades också av kritiker och Sittenfeld utsågs till den som både skulle rädda och förnya skönlitteraturen. De efterföljande romanerna, Mannen i mina drömmar (2007) och Presidentens hustru (2010) har också fått ett övervägande positivt omdöme och Sittenfeld har, om inte förnyat skönlitteraturen, så i alla fall befäst sin egen position inom den amerikanska prosan.

I den nyaromanen Systerland fortsätter Sittenfeld att skildra amerikanska kvinnors liv, här i form av tvillingssystrarna Kate och Vi. Enäggstvillingarna växer upp tillsammans i Saint Louis, med en deprimerad mor och en tystlåten far. Redan i tidig ålder uppvisar de klärvoajanta tendenser, de drömmer sanndrömmar och får syner som visar vad som ska hända. I tonåren börjar de dock förhålla sig till klärvoajansen på skilda sätt: medan Vi tar emot synerna med nyfikenhet och öppenhet och skapar namnet Väktaren för det som talar till henne om framtiden och människors hemligheter, väljer Kate efter att ha blivit utstött och retad för sin förmåga att skjuta bort den och vara tyst om faktumet att hon är synsk.

ANNONS

Själva ramberättelsen inleds med ett jordskalv, som Vi får veta ska efterföljas av en större jordbävning. Hon ställer upp i media, varnar de boende i Saint Louis och blir en – för att använda ett svenskt mediebegrepp – ”snackis”. Kate, som lever ett i systerns ögon småborgerligt liv med man och barn, tampas både med den i hennes ögon obehagliga uppmärksamheten kring systern och att hon själv återigen ser in i framtiden och vet datumet för det stora skalvet.

Det är enmycketväl fungerande disposition. Genom ramberättelsens oro och tveksamhet kring den eventuella jordbävningen skriver Sittenfeld fram en bakgrundshistoria om de två systrarnas uppväxt, collegeår och tillbakakomst till hemstaden Saint Louis. Kärleksfullt skildrar hon systrarnas närhet och vänskap, men också det smärtsamma i att växa ifrån varandra. Vi blir en bohem med svårigheter för att ta ansvar, medan Kate är kontrollerad och rädd för att tappa fotfästet.

Även om perspektivet hela tiden är Kates ligger sympatierna hos båda. Som läsare blir du ömsom vansinnig på Vis oförmåga att ta hand om sig själv och ständigt snylta till sig hjälp av både syster och far och ömsom irriterad på Kates fördomsfulla frågor kring Vi och hennes liv. Sittenfeld skriver fram båda systrarna och människorna runt omkring dem med en detaljrikedom som väcker känslor.

ANNONS

Klärvoajans är ett svårt ämne att skildra. Du måste få läsaren att tro på grundantagandet att de synska egenskaperna existerar för att skapa engagemang. Här imponerar Sittenfeld genom att snarare beskriva klärvoajansen som en sorts känslighet för världen, en förmåga att lyssna in och känna av stämningar än som en övernaturlig gåva. Inte heller beskrivs den glorifierande eller romantiserande, för Kate är egenskapen snarare än förbannelse som gör henne sårbar och alltför medveten om livets bräcklighet. Klärvoajansen blir på så sätt en illustration över två skilda sätt att uppleva livet och världen: vara öppen för allt och riskera att förlora sig själv eller hålla alltför hårt på sina gränser för att inte göra sig illa.

Med både deneventuellt annalkande jordbävningen, som ligger som ett stråk av oro genom större delen av romanen, och systrarnas relation är det tråkigt att Sittenfeld inte känner att det räcker. Med alla väl utmejslade människor som befolkar berättelsen finns det redan gott om spänning. I stället finns en twist i slutet som både är onödig och gör att romanen tappar i trovärdighet och engagemang. ”Det är precis som i en såpopera”, tänker Kate och ja, det är det faktiskt och har inte i den här berättelsen att göra. Det är som om Sittenfeld inte litar på att hennes hängivna läsekrets kommer att finnas kvar om hon inte lägger in en extra växel på slutet. Men Systerland bär kraft, alldeles i sig själv. Till nästa roman hoppas jag att Curtis Sittenfeld börjat lita på den styrkan.

ANNONS
ANNONS