Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Craig Venter | Liv i ljusets hastighet. Från dubbelspiralen till det digitala livets födelse.

När Craig Venter ska motivera varför vi behöver skapa syntetiskt liv är hans argument så vaga och fåordiga att de knappast kan ha något att göra med hans verkliga drivkrafter, skriver Håkan Lindgren som läst den amerikanske genetikerns nya bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Craig Venter

Liv i ljusets hastighet. Från dubbelspiralen till det digitala livets födelse.

Översättning Ulrika Junker Miranda

Fri tanke

Craig Venter blev ett känt namn 1998, när han påstod att hans företag Celera kunde läsa människans DNA snabbare och billigare än det stora, internationella HUGO-projektet. Venter använde en kontroversiell metod (”shotgun sequencing”) och lika kontroversiellt var att han först tänkte ta patent på de mänskliga gener som han hoppades kunde vara kommersiellt användbara. Konflikten mellan Celera och HUGO övergick lyckligtvis i samarbete: år 2000 gick de i mål och offentliggjorde sitt resultat gemensamt.

Två år senare hamnade Venter i rubrikerna igen, när det visade sig att det ”anonyma” DNA som Celera hade arbetat med till stor del var hans eget.

– Jag är inte förvånad, det låter som Craig, kommenterade James Watson (som tillsammans med Francis Crick upptäckte DNA-spiralen).

I sin nya bok bryr sig Venter inte ett dugg om sina gamla bedrifter. Som den drivna forskare han är siktar han enbart framåt: han vill skapa syntetiskt liv. Han vill själv kunna skriva DNA-koden för en organism som aldrig har existerat förut, injicera koden i en cell och se hur denna nya organism börjar leva. ”Det öppnar möjligheter att designa nästan vilket slags levande organism som helst”, skriver han.

Om vi förstår hur celler fungerar, fortsätter han, kan vi ”förändra och förbättra dem genom att skriva ny cellprogramvara.” Hur levande celler har klarat sig 3,5 miljarder år utan hjälp av mänskliga förbättringar är en gåta som vetenskapen förhoppningsvis kommer att svara på någon gång. Jag skulle vilja att Venter hamnade i dialog med Platon, en filosof som var suverän på att borra sig ner till de underliggande, outtalade värderingarna bakom någons resonemang. ”Vad menar du med ’bättre’”, skulle han fråga. ”Bättre för vilket syfte?”

Informationsteknologin har kommit att bli den metafor genom vilken vi förstår biologin. Generna är programvaran, cellen eller kroppen är hårdvaran. Venters bok sitter fullständigt fast i denna metafor, samtidigt som det verkar som om forskarsamhället är på väg att överge den. Ju mer vi lär oss om genetik, desto tydligare blir det att gener, organism och miljö befinner sig i ett ständigt, ömsesidigt påverkande samspel som inte har särskilt stora likheter med förhållandet mellan en dator och dess operativsystem.

En stor del av boken beskriver genetikens utveckling från 1800-talet och framåt. Venter är väl medveten om hur mycket han är beroende av sina föregångare och han är lika fascinerad av att berätta om deras forskning som om sin egen. Hans skildring av det tålmodiga arbete som hans forskargrupp lägger ner visar hur komplicerad en levande cell är. De måste använda hela sin förmåga för att lösa de problem som uppstår, men jag är tveksam till den bioteknologiska makt de anstränger sig att ge människan. Om de lyckas kommer de bara att upptäcka att det var roligare att utveckla denna makt än att ha den.

När Venter ska motivera varför vi behöver skapa syntetiskt liv är hans argument så vaga och fåordiga att de knappast kan ha något att göra med hans verkliga drivkrafter. Han nämner miljöproblemen och att jordens växande befolkning behöver mer mat. Fast såvitt jag vet svälter inte folk på grund av bristen på avancerad genetik, utan på grund av bristen på social rättvisa. Venter ställer oss inför ett falskt val där vi bara har två alternativ: den genteknik han vill utveckla eller världens nuvarande dåliga tillstånd. Alternativet till Venters teknologi är inte att stå stilla eller gå ”bakåt”, utan att utveckla teknologin i andra riktningar: vi har en hel solfjäder av möjliga framtider framför oss.

Gör tankeexperimentet att beskriva den teknik vi redan har för en upplysningsfilosof från 1700-talet, det vill säga en person som tyckte att tillståndet i världen var ohållbart och desperat längtade efter förbättringar. Föreställ dig hur vår teknologiska nivå skulle se ut från hans håll: hans värld plus alla dessa framsteg borde väl vara lika med en värld där mänsklighetens problem är lösta? I stället har det gett oss den situation där vi befinner oss nu och som vi betraktar som ohållbar.

Tekniken är inte lösningen. Tekniken är heller inte orsaken till världens problem. Källan till alla orättvisor och missförhållanden finns i människan – och därför måste också lösningen sökas inom henne. Det skulle vara spännande att läsa någon som vill ta människans känslomässiga och intellektuella mognad lika långt som Venter vill ta biotekniken. Utan denna mognad kommer vi att fortsätta längs minsta motståndets väg oavsett vilken teknik vi har