1887 skriver August Strindberg en liten text med titeln ”Själamord” som handlar om olika sätt att bli galen. Förutom en allmän varning för ”normalförnuft” och ”genomsnittsmänniskor” tycks Strindberg mena att ensamhet är förödande eftersom människan då inte har en verklighet att pröva sig mot och fantasin skenar: ”Att stå ensam med sin åsikt är lika farligt som att ha fiender överallt, att vara underkuvad, fängslad. Av brist på en måttstock, av oförmåga att bedöma sitt eget jags relativa storhet, uppstår då sedermera lätt antingen överskattning-storhetsgalenskap eller underskattning-mikromani.”
Ett annat mer utstuderat sätt att mörda någon själsligt, menar Strindberg, är att hindra människans kreativitet att ta sig uttryck. Exemplet som ges är hur en teaterdirektör lurar en skådespelare som han hatar att skriva på ett tioårskontrakt bara för att ge honom undermåliga roller och sedan inga alls. Liknande trick, påpekar Herr Strindberg, kan tidnings- och förlagsvärlden använda sig av genom att köpa en skribents texter men sedan aldrig publicera dem: ”En inflytelserik politisk skribent förpliktar sig genom kontrakt att endast skriva i den eller den tidningen. Han skriver, får betalt, kvitterar, och hans manuskript gömmes i en bordslåda tills alltsammans väl är över. Detta är ett fullt lagligt mord.”
Ett annat mer utstuderat sätt att mörda någon själsligt, menar Strindberg, är att hindra människans kreativitet att ta sig uttryck.
LÄS MER:Göteborgshumorns historia: Vitsen
Befinner vi oss inte, bör vi fråga oss, i ett slags strukturellt mass-själamord? Den permitterade får förvisso betalt men finner sina tjänster obrukbara; restaurangerna lagar mat som ingen äter, litteraturseminarier, poesi-uppläsningar, musiker och teatrar strömmar för fullt rakt ut i ett internet-mörker som kanske eller kanske inte är folktomt. Spelfärdiga föreställningar, tryckfärdiga manus, debatter, föreläsningar, skjuts på en diffus framtid om vilket det enda man vågar säga är att den lär bli extremt trång. Strindberg igen: ”Som bekant verkar ingenting så ödeläggande på tankemekanismen som svikna förhoppningar, och en högt utvecklad form av denna tortyr kan framkalla vanvett. Man lovar och lovar, skjuter upp och skjuter upp, tills offret tyckes vanmäktigt, och när livsandarna hota att alldeles tyna bort, upplivar man den döende med ett nytt löfte, som strax efteråt brytes, och så allt framgent, tills blott en skugga återstår.”
Jag tänker på Strindbergs text medan jag tittar på när Oslo poesifestival den 17 november sände ”Zoom: Dikt i Koronaens Tid”. I sammanlagt fyra timmar läste tjugotvå nordiska poeter – inklusive jag själv – poesi och pratade om hur pandemin påverkat diktandet. De flesta poeter satt hemma framför välfyllda bokhyllor; vi såg trötta, orakade och osminkade ut i våra koftor, men verkade njuta av tillfället. Äntligen poesifestival, tycktes alla mena, även om det måste vara på det här sättet! Läste vi rakt ut i intet eller fanns det någon som lyssnade? Ingen kan veta, men förmodligen är det fler än på en vanlig poesiuppläsning i alla fall. I det avseendet är en poet knappast nödbedd! Däremot lider uppläsningarna av att de är förinspelade. Känslan av att det är NU det händer, som har med poetens röst, gestalt och själva ögonblicket att göra, inställer sig aldrig.
Läser vi rakt ut i intet eller finns det någon som lyssnar? Ingen kan veta, men förmodligen är det fler än på en vanlig poesiuppläsning i alla fall.
LÄS MER:En emoji kan inte säga nej
En annan nerv fick de direktsända streamade inslagen i Malmötxt och Lyrikvännens evenemang den 18 oktober i Malmö när de amerikanska poeterna Natalie Diaz och Victoria Chang lät sig intervjuas och läste via Skype från Phoenix respektive Detroit. Victoria Chang läste ur diktsamlingen ”Obit” som består av korta runor (obituaries) över olika ting och företeelser som ”dött” runtom henne: ”Klockan”, ”Artighet”, ”Vänskap”, ”Optimism”. Ofattbart bra och lika komiskt som sorgligt, som här: ”Min mors tänder – dog två gånger, första gången 1965, när alla tänder drogs ut efter en sjukdom i tandköttet. Sedan igen den tredje augusti 2015. Hennes löständer ligger nu i en ask i garaget. När hon dog rörde jag vid dem, luktade på dem, tyckte en stund att jag hörde dom gny. Jag stoppade in tänderna i munnen. Men att ha två uppsättningar gjorde mig bara hungrigare.”
Några dagar senare men någon vecka innan Folkhälsomyndighetens nya restriktioner ägde Trollhättans lyckligt livestreamade poesifestival rum med noggrant spritad mikrofon, femtio utspridda personer i Trollhättans stora konsthall och några prosaiska katter – Klas Östergren och Lina Wolf – bland poet-hermelinerna.
Så visst kommer den poetiska live-streamingen att bestå också efter corona-pandemin; den har kommit att bli inte bara ett själamordets survival kit – ett sätt att hålla gnistan uppe i väntan på verklighetens och det sanna arbetets återkomst – utan en eget och förhållandevis enkelt distribuerat tillägg till poesiuppläsningsformen.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
