Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Claude Lanzmann | Haren i Patagonien – minnen

Som en riktig stridis berättar Claude Lanzmann om sina ­segrar. Mikael van Reis har läst Haren i Patagonien.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Claude Lanzmann

Haren i Patagonien – minnen

Översättning av Peter Landelius

Lind & Co

Claude Lanzmann – född 1925 – är en riktig stridis vilket han bevisar med råge i sin omfattande memoar Haren i Patagonien. Hans självkänsla är lika otålig som magnifik men den drivkraft som bildar minnenas mönster bottnar ändå i det själviskt osjälviska. ”Jag älskar livet till vanvett”, understryker han och beskriver sedan sin tidiga ångest inför motsatsen – de sadistiska dödsstraffen från den franska giljotinen till 2000-talets terroristmord för öppen webbkamera. Det kunde förstås vara patenterat humanistiskt patos, men Lanzmanns filmer belägger motsatsen och hans självbiografi är på det hela taget en riktig läsfest.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

För svenska ögon är Lanzmann nog främst regissören till Shoah – den nio timmar långa dokumentära filmen om Förintelsen som tog honom mer än ett decennium att fullborda. Den prestationen utgör den naturliga höjdpunkten i Haren i Patagonien och är bara det skäl nog att läsa denna sprängfulla bok som givits en mycket läcker översättning av Peter Landelius.

Shoah – det hebreiska namnet för För­intelsen, holocaust är en kristen offerterm att undvika – var filmen som skilde sig från alla andra i främst två avseenden. Den ägde ingen dramadokumentär rollista av skådespelare och den ägde ingen förklarande speakerröst. Miljöbilderna och de ännu levande vittnena fick i stället tala direkt. Förintelsen som historisk händelse är bortom varje försök till dramatisering à la Roman Polanski eller Tim Blake Nelson. Lanzmann kondenserar det: ”Det handlar inte om att göra en film om Shoah utan en film som är Shoah.” Och den fick därför göras utan en enda amerikansk dollar i budgeten. Avsnitten om hur Lanzmann återfinner Abraham Bomba – frisören i Treblinka – är en liten film i sig medan misslyckandet att få SS-mannen och massmördaren Heinz Schubert (ja, han var släkt med Franz) på bild blir en nattsvart humoresk.

Lanzmanns stridslystnad stöps tidigt. Som nittonårig jude i Auvergne gick han under jorden vid tyska ockupationen, stred med partisanerna och blev nära nog gripen i Gestapos juderazzior men blev sedan även temporärt dödsdömd av den kommunistiska delen av motståndsrörelsen.

Efter kriget växer han upp med Sartre som andlig lillpappa och lever under femtiotalet i ett berömt ménage-à-trois med Jean-Paul ­Sartre och Simone de Beauvoir, här vanligtvis kallad Bävern (”Castor” var ju Sartres smeknamn för henne). Han engageras i protesterna mot kriget i Algeriet, vilket kulminerar 1960 och han får möta en dödssjuk Frantz Fanon 1961. Han reser över världen och rör sig tidigt i kulturens societet. Under följande sextiotal intervjuar han filmstjärnor för glamorösa magasin som Elle och France-Dimanche. Sedan 1986 är han chefredaktör för prestigefulla Les temps modernes, tidskriften som Sartre och de Beauvoir grundade 1945 med en komplett stjärnparad i redaktionen. Ett axplock ur Lanzmanns cv.

Som en riktig stridis berättar han om sina segrar men vidgår även sina förluster – systern och skådespelerskan Évelyne Reys självmord 1966 förblir ett sådant sår. Annars är detta en hjältesaga med nästan homeriska inslag av sirener, farliga vattensporter och enögda monster. Lanzmann är förstås en utmärkt simmare, en entusiastisk dykare, en skicklig skidåkare, en ivrig alpinist och dessutom segelflygare av bara farten. Mycket fransk manbarhet står på spel...

Man märker snart också vilken driven historie­berättare Lanzmann i goda stunder är – strong i bokens början, dock slappare och gnatigare i dess slut. I de goda stunderna är det som att han stiger in i romanen om sitt liv och anekdoterna följer som en journalfilm. Min favorit är nog skildringen av hans bokstölder som fattig student och den tokiga mamman Paulette är ett kapitel för sig.

Lanzmanns hjälteberättelse blir mer krystad när han redogör för sina nordkoreanska eskapader och rent tjatig när han i bokens slut anser sig behöva försvara Shoah mot alla tänkbara fiender, i och utanför Polen. Man inser kanske då att memoarer inte bara handlar om det förflutna utan också är en redigering av framtiden...

Lanzmann avslutar Shoah 1985 men fortsätter med filmerna om Israels armé och om upproret i Sobibor och vidare. Allt som sviker livet driver stridisen Lantzmann oförtrutet vidare. Man måste beundra honom och samtidigt inse att han nog beundrar sig själv allra mest (efter Sartre). Hans minnen ger sammantaget ett passionerat tvärsnitt genom ett sekels intellektuella liv och mänskliga öden.

Varför då kalla sig haren i Patagonien? Det är ett magiskt djur och harar dyker också upp i Shoahs bakgrund. Lanzmann vill gärna återfödas till hare påstår han, men jag anar också ett personligt chiffer i namnet Patagonien: på en gång lidelse och vånda, ”pathos” och ”agonie”.