Det var ett rejält disconummer som Henry framförde tillsammans med Lina Hedlund och Tess Merkel-Solomon från Alcazar under tävlingspausen i Melodifestivalens deltävling i Växjö.
Nätkommentarer och respons från arenan visade att uppmaningen att ta plats, kräva respekt och bli accepterad för den du är hyllades unisont.
Men det ger Clara Henry dubbla känslor.
- Ja, för hur sjukt är inte det egentligen? Jag har sjungit en låt om det mest självklara som finns: Att man ska respektera andra människor och att världen behöver alla, för att alla är bra precis som de är. Ingen ska behöva se sig om när man går hem efter en utekväll, man ska kunna dansa fritt i natten. Man ska få prata högst i klassen. Det är ju inga konstigheter?
Sägas igen
- Men ändå måste man stå och sjunga det på en scen och så blir man hyllad för att man säger det. Det är helt sjukt. Men då får man fortsätta säga det tills det inte behövs sägas mer.
Samtidigt var barndomsdrömmen att få uppträda med Alcazar en hemlighet hon tvingats hålla på länge.
Nu är den äntligen officiell.
- Jag säger äntligen, gud vad skönt och pust. Jag har längtat så att få visa det. Sen första genrepet har jag sett det på bilder, och ville bara instagramma det på en gång, så det är så skönt att få säga "Kolla! Nu har jag gjort det, så här snyggt blev det, så här bra lät det. Jag är bäst!"
Blir ogreppbart
TT: Hur stolt känner du dig över att du faktiskt gör skillnad?
- Det kommer fram folk i 15- och 16-årsåldern till mig väldigt ofta och vill gärna berätta om att jag har fått dem att bli medvetna om jämlikhet och fått dem att inte skämmas för sin mens och sådana grejer. Och det blir så ogreppbart.
- Plötsligt slår det mig att jag kanske gör skillnad, och inte bara jag. Alla vi som hela tiden pratar om de här ämnena, som hela tiden inte håller tyst för att man får näthat. Alla vi som inte ger upp trots att folk säger att man ska sluta gnälla. Att sluta gnälla har aldrig tagit någon någonvart. Kvinnor fick inte rösträtt för att kvinnor slutade gnälla, liksom. Keep on gnälling.
