Science fiction och fantasy. Medan den första genren är på god väg in i den svenska litteraturens finrum, befinner sig den andra fortfarande i en trång garderob någonstans mellan Narnia och Midgård. Med antologin
Onsdagslegender försöker det nya bokförlaget Onsdag vidga utrymmet för den fantastiska litteraturen, men lyckas det? Jag vet inte riktigt. Här finns visserligen njutbara höjdpunkter, som Aase Bergs oroande novell Hem; en grädd- och fettstinn berättelse från en het sommar i framtiden. Bilar med insektskarosser smälter samman med människan, och olika sorters hotfulla symbioser, inte minst den mellan text och läsare, framkallar kväljningar. Lika lockande är den för science fiction-genren mer traditionella skildringen av en främmande meteorits budskap till människan - i novellen Boliden Wonhyo, av Joakim Pirinen. Liksom Daniel Fredholms Expeditionen är det en text som abrupt avslutas efter en rafflande upptakt som får åtminstone mig att längta efter mer.
När jag läser de elva bidragen kommer jag osökt att tänka på Om en vinternatt en resande av Italo Calvino. På ett genialiskt vis lyckas han kringgå romanens krav på att slutföras. Varje kapitel är en ny och i alla avseenden fantastisk ingång till något som svårligen låter sig fullföljas. Men på grund av en sammanhållande ramberättelse blir brotten och hoppen mellan de många ansatserna det bärande elementet. De spretande texterna i Onsdagslegender stannar vid ansatserna, och förutom att de är skrivna på uppdrag har de inte mycket gemensamt med varandra.
Det är som om uppdragsgivarna försökt fylla ett svart hål med bäckvatten från Kinnekulle. Inget ont i att låta "lustprincipen" vägleda i arbetet med antologin, men ämnet "det fantastiska" är så oändligt stort att vad som helst kan gå under epitetet. Själv har jag inte mycket till övers för romantiska hjälteberättelser och mystiska bibelpastischer, utan vill att det "fantastiska" i någon mån ska uppstå i texterna snarare än i tematiken.
Det är möjligt att skillnaderna mellan fantasy- och science fiction-litteraturen inte är så stora som jag låter påskina. Men det är också möjligt att de förhåller sig till varandra som kartböcker till lyrik (i den samtida litteraturen sägs det ju trots allt finnas en del likheter ...).
Min förhoppning är att bokförlaget Onsdag i fortsättningen kommer att ge ut det senare.
När jag läser de elva bidragen kommer jag osökt att tänka på Om en vinternatt en resande av Italo Calvino. På ett genialiskt vis lyckas han kringgå romanens krav på att slutföras. Varje kapitel är en ny och i alla avseenden fantastisk ingång till något som svårligen låter sig fullföljas. Men på grund av en sammanhållande ramberättelse blir brotten och hoppen mellan de många ansatserna det bärande elementet. De spretande texterna i Onsdagslegender stannar vid ansatserna, och förutom att de är skrivna på uppdrag har de inte mycket gemensamt med varandra.
Det är som om uppdragsgivarna försökt fylla ett svart hål med bäckvatten från Kinnekulle. Inget ont i att låta "lustprincipen" vägleda i arbetet med antologin, men ämnet "det fantastiska" är så oändligt stort att vad som helst kan gå under epitetet. Själv har jag inte mycket till övers för romantiska hjälteberättelser och mystiska bibelpastischer, utan vill att det "fantastiska" i någon mån ska uppstå i texterna snarare än i tematiken.
Det är möjligt att skillnaderna mellan fantasy- och science fiction-litteraturen inte är så stora som jag låter påskina. Men det är också möjligt att de förhåller sig till varandra som kartböcker till lyrik (i den samtida litteraturen sägs det ju trots allt finnas en del likheter ...).
Min förhoppning är att bokförlaget Onsdag i fortsättningen kommer att ge ut det senare.