Sommarfeeling: Den är väl på upphällningen nu? Allsången ”Jag tror på sommaren” till trots.
”Varför ska man ändra på något som känns bra?” frågar sig Lotta Engberg i en kort påa direkt efter en reklampaus och det borgar väl för att alla inblandade är nöjda och glada med årets allsångssäsong. Och visst, konceptet håller. Det funkar. Det ger oss det det ska. Men samtidigt kan jag, efter tre veckor utanför Lotta-bubblan, konstatera att det står och stampar på ungefär samma ställe som det gjort under de senaste åren. Samma sorts artister, samma sorts allsånger, samma, samma, samma. Men kanske är det, som Lotta säger, precis det alla vill ha? Med detta sagt så kändes det näst sista Lotta på Liseberg för säsongen som ett av de musikaliskt sett allra vassaste i år. Kim Cesarion är amerikansk i sin soulfulla framtoning, har en magisk röst och borde bli superstar och när det gäller att sjunga så har Eurovision-succén The Common Linnets inte mycket att klaga på. Deras åka bil-låt lyfts av en helt magisk stämsång. Dessutom fick vi väl fler allsånger än vi normalt sett brukar? Inte så dumt det heller.
Men vad ska vi egentligen säga om Per Andersson? Vad ska jag säga som jag inte redan sagt? Nu har jag sett honom hetsa sig blå i Rock of Ages, Diggiloo och Lotta på Liseberg och i runda slängar en fantasiljon andra sammanhang och möjligen är det bara jag men överdosen av hans luftjuckande är total. Kan någon, snälla, sätta honom i karantän i ett år?
