Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Claes de Faire.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Claes de Faire | Alla lyckliga familjer liknar varandra

Någon lycklig familj handlar det inte om i Claes de Faires debutroman. Kajsa Öberg Lindsten blir alltmer förbryllad.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Claes de Faire | Alla lyckliga familjer liknar varandra

W & W

Mediemannen Claes de Faires debutroman Alla lyckliga familjer liknar varandra är en berättelse om den stockholmska överklassens dekadens och obotliga ensamhet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Huvudpersonerna är tre: Jan-Carl och Louise – ett medelålders par som jobbar på varsin advokatbyrå och tillhör en exklusiv umgängeskrets där stamtavlor, kapital och gemensamma ritualer skyler alla slags mänskliga tillkortakommanden. Och deras tonårsdotter Julia.

Jan-Carl är konformistisk och aggressivt högpresterande. Han håller sig i form med hjälp av regelbunden motion och unga älskarinnor.

Louise är en förstelnad skönhet av adlig börd, som mekaniskt spelar alla roller som tilldelats henne – som yrkeskvinna, hustru, mor och dotter. Sin självkänsla och ungdom kan hon bara återvinna genom att skaffa en älskare och nya, sexigare underkläder.

Julia går på internatskola, och förbereder sig inför sitt vuxenliv genom att lyda och prestera, kräkas, konsumera och låta sig knullas av unga män med gränslöst självhävdelsebehov.

Sällan möts de tre familjemedlemmarna i den fashionabla våning som ännu är deras hem, och i boken har var och en egna kapitel, som bär deras namn.

Ju längre jag läser desto mer förbryllad blir jag. Vad är detta egentligen för slags bok? Trots märkeskläderna och kopulerandet känns den för kall och torr för att vara någon riktigt lyckad flärd-och-snusk-roman. Som avslöjande rapportbok duger den inte heller: att den svenska överklassen går klädd i clubblazer, estimerar sprit och snabba fordon, jagar djur och unga kvinnor och lider av obekväma ärvda gods, snipigt magra fruar och labila barn, framodlade i krokodilskinnskuvöser och uppfödda på vodka och champagne – allt detta vet vi ju redan.

Till och med titeln, hämtad ur Tolstojs Anna Karenina, är förvirrande. För här skymtar inte en enda lycklig familj. Och de tre huvudpersonerna är så märkligt enstämmiga, platta och stillastående att de knappast framstår som levande människor inbegripna i en unikt olycklig relation. I deras ådror flyter inget blod, där prasslar bara döda metaforer: otroheten är ”en dekor” och livet ”har slutat att fungera”.