Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Cinnober Teater | The answering machine.

Cinnober Teater | The answering machine

Cinnober Teaters dramainstallation The answering machine är imponerande, anser Tomas Forser.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Cinnober Teater

The answering machine av Finn Iunker

Regi och översättning: Svante Aulis Löwenborg

Ljud, musik, klippning: Tony Blomdahl

Med: Maria Ingemarsson Berg

Röster: Tove Hindström, David Karlsson, Elvira Kierke­gaard, Maria Zackrisson Mortensson, Berit Jarche, Lena Nordberg och Svante Aulis Löwenborg

Teaterkonsten behöver avantgardet för att inte dö i tvinsot. Men publiken vet det inte – ännu.

Se där ett ständigt dilemma för teatern. Den traditionella teatern är död säger förnyarna. Det går inte längre att backa 100 år och skapa välgjorda stycken med handlingsdramaturgi och skådespelare som på en scen skall representera människor utanför teaterns fiktioner. Den förbindelsen är på upphällningen.

Och ändå fortsätter teatrarna att spela sin etablerade repertoar och göra respektabla föreställningar för stor och tacksam publik. En publik som håller till godo med en värld vid sidan av den vi ingår i.

Men avantgardet framhärdar. Fortsätter att komma med dramatik som undersöker, grupper som utmanar sin publik, teatrar som går i motsatt riktning. Ett slags försöksverkstäder där man utan säkra svar ställer frågor till sig själva och oss.

Cinnober Teater hör till dem. Den ”drama­installation” som man nu gör av norrmannen Finn Iunkers The answering machine är imponerande. Svante Aulis Löwenborg har under en rad år förnyat teaterutbudet i stan med tidigare på svenska scener ospelad men internationellt erkänd dramatik. Nu gör han sin hittills främsta insats med en text spelad av röster och full av rörelser, rymd och förbindelser med samtidens oro, individens frågor och politikens implosioner.

Ett jag och ett du, en han och en hon i ett påträngande socialt raster men ett som inte blir distanserat beskrivet. Ord och begrepp att associera till efter egen erfarenhet men också några berättande familjefragment. Allt framfört i tre rum eller stationer, där den första möter publiken med fyra väntande stolar framför en monokrom fondvägg. Som ett slags instans att konfronteras med. Där står också en flygel i rummet. Maria Ingemarsson Berg spelar på den i insisterande enkelhet. Tony Blomdahl har gjort musik och ljud.

Det är en performance utan slut som överlämnas till den publik på 15 personer som varje föreställning vänder sig till; två eller tre per dag under spelperioden.

The answering machine (kalla den dramatikern eller iscensättningen) svarar oss på sätt som genererar nya frågor. Installationen av bild, ljud och ord blir en antites i en samtid av social disintegration och individuell desorientering. Föreställningen lägger fokus på en belägenhet som vi inte satt ord på – ännu.